Hej vänner!
Det är inte alltför ofta jag orkar sitta här för att skriva. Önskar jag hade mer tid och ork för att skriva av mig men andra saker prioriteras oftast. Idag är det gråmulet på himlen trots att dagens väder skulle erbjuda både sol och värme. Mig kvittar det vilket just nu. Svettas och fryser om vartannat i vilket fall som helst...humöret är som en berg-och-dal-bana som inte verkar ha nåt slut. Jag minns inte vad jag skrev i min förra blogg men jag var iväg och tog prover för ett tag sedan efter ett samtal med min gynekolog.
Eftersom min mamma kom i klimakteriet innan hon var trettio så ville jag få det kollat samtidigt som jag ville kolla sköldkörteln igen. Känner inte igen mitt eget humör och är trött på att va bitsk och osocial. Jag orkar ingenting och det värsta är att jag bryr mig inte om någonting heller. Det känns mest som om jag skiter i allt och alla och vill bara vara ifred. Detta är inte jag... Jag kan visst ha sådana perioder annars oxå men det här känns inte likadant. Jag gråter för ingenting och allt känns som ett maratonlopp - vad jag än ska ta mig för. Huvudet fungerar sämre än någonsin (ni som känner mig vet hur mitt minne är - så tänk er hur det är nu då!) och jag vill bara att dagarna ska försvinna så fort som möjligt. Jag kommer ändå inte ihåg vad som hänt eller vad jag sagt eller vad som sagts till mig! Skulle behöva ha en bandspelare att spela in allt på så jag kan lyssna in det flera gånger. Är mer eller mindre beroende av att ställa larm och klockor överallt för att inte glömma saker - ändå glömmer jag. Är det så här alzheimers känns?!?
Nåväl...proverna gällande klimakteriet var helt normala så jag behöver inte oroa mig för det ÄN! Däremot var sköldkörtelproverna inte bra så jag fick en remiss till medicinläkare för vidare utredning. Enligt mamma är detta förklaringen till varför jag mår som jag gör. Både hon, min moster och min mormor har sjukdomen och de mådde skit allihop innan de fick medicinering. Jag hoppas innerligt att jag ska må bättre och få tillbaka mitt "gamla jag" igen. Drömmen hade varit att få tillbaka den äldsta "gamla jag" utan alla jävla smärtor och krämpor. Guuud vad livet hade varit värt att leva!
Igår träffades Pappa-Barn-föreningen i Tivoliparken i Kristianstad för att spela lite kubb men efter första omgångens kastande fick jag grymt ont i både höft och rygg så det var bara att lägga ner. Den svingande rörelsen var allt som behövdes för att tårarna nära på började rinna. Nu kan det ha påverkat en hel del med måndagens aktiviteter förvisso för den dagen var inte nådig!! Jag hade tid för min efterlängtade magnetröntgen av nacke, rygg och höft!!
Det skulle ta ca 2 timmar och jag skulle ligga plant på rygg och jag höll på att dö av förskräckelse när hon berättade det för mig. Lade mig snäll på britsen och hon förklarade vad som skulle hända och satte på mig hörlurar med nåt radioprogram jag aldrig lyckades fokusera på. det tog max tio minuter innan tårarna började rinna på grund av knivarna som skar in i ryggen. Jag har nog aldrig känt en sådan intensiv smärta och jag fick inte röra mig för då hade vi fått börja om från början igen. Jag låg och knep mig själv i låret för att försöka distrahera ryggsmärtorna! Efter en halvtimme frågade hon hur jag hade det där inne och jag svarade snyftande att det var ett helvete. Hon ville avbryta men jag sa att hon skulle köra på. Skulle i vilket fall som helst vara tvungen att pina mig igenom hela proceduren. Det enda som fanns i mina tankar var "bit ihop" "bit ihop" "bit ihop". Efter en timme och tjugo minuter var första delen färdig och jag kördes ut ur maskinen. Sköterskan tittade på mig och sa: - Hade du inte öppnat ögonen hade jag trott att du var död. Du är vitare än ett lik i ansiktet! Hennes ögon såg så fruktansvärt medlidande ut när mina tårar fortsatte rinna. Hon talade om att den sista biten skulle ta ca 30 min och frågade om jag kunde härda ut - som om jag hade nåt val!! Svarade att det inte kunde bli värre än det redan var så det var bara att köra på.
Efter ytterligare en halvtimmes lidande och skulle jag illamående försöka ta mig upp till stående position igen. Det tog mig närmare 40 minuter att ta mig ner från britsen. Det strålade överallt i kroppen och det kändes som om varenda nerv satt i kläm. Att sedan ta sig ut till bilen var samma plåga...väl framme i bilen satt jag och svettades ut mina smärtor samtidigt som jag körde "förlossningsandning" i tjugo minuter innan jag kunde köra vidare till nästa sjukhus för att där ta om mina prover på sköldkörteln.
Värken släppte något innan jag var framme men haltade mig fram som en krympling på sjukhuset och jag kände mig nådigt uttittad kan jag säga!! Var väl fortfarande likblek i ansiktet skulle jag tro. När jag väl tagit proverna mötte jag upp Rickard på sjukhusets parkering för att överlämna en pärm med papper han behövde för att gå vidare med utredningen gällande Tingsrättsdomarna i vårdnadstvister. Sen begav jag mig mot Önnestad för ett möte med min advokat.
Jag hade mitt sista möte med min advokat,Lena, hösten 2006. Sedan dess har ärendet med försäkringsbolaget mest legat och väntat på alla utredningar som gjorts och nya som planerats in. Jag trodde jag skulle vara redo för att skicka in alla handlingar nu men får vänta till hösten när jag fått resultatet av måndagens magnetröntgen och den nervstimuleringstest (EMG) som ska göras i Lund i augusti. Sen hoppas jag att vi ska kunna ta upp fallet till Trafikskadenämnden och kräva inkomstbortfall för de senaste åtta åren samt ersättning för mediciner, rehabilitering och läkarbesök. Har inte koll på summan längre men sist jag kollade handlade det om dryga 350.000:-. De pengarna hade varit guld värda kan jag lugnt påstå!! Jag hade äntligen blivit av med alla mina skulder!!
Midsommar är i antågande och alla verkar planera för fullt. Själv har jag inte lust att varken fira eller umgås med folk. Har dock funderingar på att forska kring våra s.k. storhelger för att veta lite om dess bakgrunder. För mig har dessa storhelger och allt annat som arrangeras med festivaler och annat under somrarna blivit "ursäkter" för att festa loss ordentligt. Det är precis som om det är med tillåtet att supa ner sig dessa dagar och tillfällen. Vad är det som säger att jag "måste" vrålsupa för att det är storhelg? Kan vi inte umgås och ha trevligt andra helger än dessa? För mig skiljer inte sig denna helgen från de övriga som är i sommar men det känns som om det ofta råder storhetsvansinne dessa helger - speciellt till jul. Finner tyvärr inte nöje eller förståelse för detta supande heller. Kaos och oreda råder på flera tillställningar och campingar. Många barn far illa av att de under dessa tillställningar beblandas med fulla, odrägliga och jobbiga människor. Det finns dock dem som firar midsommar traditionellt med sina barn och låter alkoholen stanna i skåpet. Dessa barn upplever säkert massor med skoj denna helg!! Det enda jag kommer att sakna ikväll är jordgubbar men imorgon är midsommarafton förbi och priset på jordgubbar kommer att rasa så även vi fattiga får råd att köpa oss någon liter!
Sonen hade inga planer för midsommar och jag hade tyvärr inget att erbjuda i år. Jag har totalt stiltje när det kommer till att komma på något som överhuvudtaget skulle roa honom. Han lär förmodligen hitta på något med sina vänner. En vanlig, mysig grillkväll låter mest lockande idag med tanke på att vädret verkar hålla i sig!!
Det enda jag gjort inför midsommar är mitt sedvanliga besök på Emils grav. Var ute på ängarna igår och plockade ihop två gigantiska buketter med blommor. Det var härligt att se alla dessa färger och olika sorter jag lyckades hitta smälta ihop till en fin sommarbukett.
Nu ska jag sätta mig och göra klart mormors inbjudningar till hennes 80-årskalas. Lovade att de skulle vara färdiga igår men vädret lockade mer till att hålla på i trädgården än att sitta inne och klippa och klistra!! Hoppas hon förlåter mig!!
Ha en härlig midsommar vänner - nykter eller ej!! ;)
Puss & Kram
Blåklint
