.jpg)
Jag är 39 år ung och har promenerat den svåra vägen genom livet. Vissa verkar få all skit här i livet och jag kan väl säga att jag känner mig som en av dem och vägen har inte varit lätt. Alla händelser genom livet har präglat mig till den människa jag är idag. En tjej som har en helt annan syn på livet än för elva år sedan och ytterligare en förändring det senaste året! Trots allt elände jag gått igenom i livet försöker jag vara en glad, positiv och levnadsglad tjej men det fungerar inte alltid som jag vill :-/
Jag har få, men nära vänner och skulle tro att jag är mer omtyckt än jag egentligen tror...
Jag är specialist på att ställa höga krav på mig själv...
Jag har svårt för att säga nej och att inse mina begränsningar...
Jag har svårt för att be om hjälp i rädsla att bli nobbad och för att jag vill klara mig själv - en envis jävel!
Jag avskyr konflikter och undviker TYVÄRR dem för ofta för att slippa gräl men har blivit bättre!!
(Det är skillnad på om det GÅR att föra en konversation eller inte och jag vågade aldrig säga emot min mamma och har ofta känt att min åsikt inte räknats + rädsla för att inte vara omtyckt om jag hade en annan åsikt)
Jag är jordnära, enkel, galen, hjärtlig, snäll, rastlös, kreativ, duktig på att påbörja men sämre på att avsluta, filosof, realist, jämställdist, fotograf, drömmare, söt, omtänksam, kärleksfull och en massa, massa mer!!
Jag har ett väldigt varierat mående! Ena dagen kan vara nattsvart för att nästa dag ha en känsla av att livet är underbart!
Jag föddes i XX en kall januaridag och då fanns två halvbröder, A (äldst) och B, redan på plats i familjen. Ett år senare föddes min lillasyster (C) (som tros ha samma pappa (D) som mig). Vi flyttade till XX och när jag var 3-4 år träffade mamma (E) min styvpappa (F) som jag sett som min pappa genom hela livet! Han är den i släkten, tillsammans med A, som betyder mest för mig i min släkt utöver min son (G)!
.jpg)
Under min uppväxt har vi haft 14 fosterbarn (om jag räknat rätt), varav jag räknar 3 som biologiska syskon, H, I och J eftersom de bodde hos oss från småbarnsåren upp i tonåren och jag har fortfarande bra kontakt med två av dem! Jag träffar och pratar med H och I varje vecka på ett eller annat sätt! H blev som mitt eget lilla skötebarn när jag växte upp och senare har jag förstått att jag sökte hennes kärlek och gav henne den kärlek ingen annan verkade vilja ha från mig. Några av de andra fosterbarnen kommer oxå att dyka upp senare...
Att växa upp med fosterbarn har inte varit någon enkel match och jag kommer att behandla en hel del tankar, känslor och händelser kring många av dem här!
Minnena från barndomen är många, både positiva och negativa! De negativa har jag dock hållit inom mig alldeles för länge och för ett tag sedan bubblade det över och jag insåg att jag måste göra något för att känna att jag lever istället för att bara existera (överleva enl. min terapeut). Efter att i flera år bearbetat olyckan och förlusten av (K) började även barndomen komma in i bilden och jag fick börja analysera barndomshändelser kontra mitt eget beteende. Denna terapi är pågående men på grund av det som redan kommit upp till ytan måste jag börja skriva av mig för att kunna bearbeta och känna att jag kan gå vidare! Snacka om att det är jobbigt att vända ut och in på sig själv för att få självinsikt om sitt eget agerande i olika situationer!
Varför var/är jag så rädd för att älska någon? Varför var/är jag rädd för att bli älskad? Varför älskade jag inte mig själv? År av självsvält genom att jag inte klarade av att behålla maten... År av bekräftelsebehov... År av terapi för att stå för mina egna åsikter och dessutom våga säga dem högt... År av sexmissbruk... År av höga krav på mig själv och viljan att vara perfekt (för mammas skull?)... År av komplex och känslan att inte duga i jämförelse med mina syskon och vänner... Listan kan göras lång!! :(
Jag har genom åren blivit utsatt för sexuellt ofredande, sexuella övergrepp, våldtäkter, blivit drogad, slagits och blivit psykiskt misshandlad av en eller flera personer i livet och kommer att skriva av mig kring dessa känslor och tankar! Jag har under hela mitt liv varit RÄDD för min mamma och har undermedvetet styrts av hennes åsikter, som en förlängd arm av henne själv, för att bli accepterad. Jag har varit det "svarta fåret" i familjen som tacksamt stått och tagit emot alla skit min mamma kastat på mig genom åren! Dock aldrig inför någon annan, vad jag vet...kränkningarna skedde inom hemmets väggar :(
Jag VET att många av mina ord kommer att chocka eftersom min mamma är såååå omtyckt. De som väl lärt känna henne vet vad hon går för och kan genomskåda hennes agenda men långtifrån alla!
Många minnen kan jag inte tidsplacera och har därför gjort valet att, så fort jag har råd, gå på hypnos för att gräva djupare i mitt inre. Det kommer att bli jobbigt men jag måste för att bli av med ryggsäcken som tynger där bak! Jag kommer att hoppa fram och tillbaka i livet efterhand känslor och tankar dyker upp och allt kommer förhoppningsvis leda till en bok i framtiden!
Under tonåren umgicks jag med killar som min mamma hatade och vissa släpptes inte ens innanför dörren där hemma. Något som oxå analyserats och tas upp senare i bloggen.
Jag blev sambo när jag var 16, efter att ha träffat en kille (L) från XX. Känslan av att ha sitt eget och slippa känna mig styrd var underbart. Dock var det tre år långa förhållandet fungerande på grund av att han inte var hemma i veckorna, då han låg i lumpen! Hans mamma hade inte klippt navelsträngen och hade FULL koll på vad jag gjorde och inte gjorde om dagarna! Senare märkte jag att även L hade samma kontroll och mer eller mindre förbjöd mig att prata med mina vänner, oavsett kön! De helger han var hemma handlade mest om sex, fest eller bråk för att jag träffat vänner!
Efter att ha lämnat L flyttade jag hem till mina föräldrar igen men efter två veckor stod jag inte ut längre och bodde mer eller mindre hemma hos mannen (M) som senare blev pappa till våra barn. Detta var -91 och vänskap ledde till lite mer, vilket ledde till att vi köpte ett hus -92, som vi totalrenoverade och byggde om (HAN köpte huset, visade det sig senare...). I samband med att vi fick cancerbesked från hans styvpappa fick jag veta att jag var gravid, något som var helt oplanerat. Mer kring detta kommer senare... K föddes hur som helst i december -93 och ett år senare föddes (G).
-99 började jag jobba på Ikea TestLab efter att ha jobbat natt inom vården, vid behov, sedan -94. I maj 2001 gick jag käpprätt in i väggen och brakade ihop på ett hotellrum i XX för att sedan bli sjukskriven och gå på stresshantering. Min vilopuls låg på över 160 och ändå var jag bombsäker på att något ANNAT var fel och jag stressade INTE!! Resultatet - sju månader ur mitt liv är som bortblåsta och jag tål inte nämnvärt mycket stress idag. När jag "vaknade till liv" igen vaknade även något annat inom mig. En inre röst som sa mig att jag inte skulle leva fler år i den skit jag gjorde då. Efter 12 år tillsammans bestämde jag mig för tredje gången att lämna M för att hitta mig själv och stärka både självförtroende och självkänsla! Något jag fortfarande jobbar med 10 år senare!
Jag köpte mig ett radhus och såg fram emot att få starta om! Ödet ville annorlunda och den 25 januari 2002 hände det som inte fick hända - det som aldrig händer mig... Underkylt regn och blixthalka, trots låg hastighet (30-40km/h) fick bilen sladd i en feldoserad kurva och med fronten ner i diket för att sedan rotera upp på vägen igen och kasa baklänges och sidledes ner mot diket för att sedan studsa på sidan ner i diket och därefter upp på vägen igen på alla fyra hjulen! Omtöcknad och lite yr i bollen var min första tanke; "Jaha, då får vi väl försöka få upp bilen igen så vi kan köra vidare". Samtidigt hör jag G skrika efter K och vänder mig snabbt om för att kolla barnen men de är inte där! Panikkänslan och illamåendet som väller över mig går inte att beskriva när jag ser G stå utanför bilen men K inte syns till...han hörs inte...
K omkom omedelbart och han blev bara 8 år gammal. Tiden efter K:s död innehåller måååånga tankar, frågor, känslor, sorg, mm, mm...som jag kommer att ta upp i bloggen när tiden är mogen! Inte bara känslorna över förlusten av ett barn utan även hur jag samtidigt brottats med myndigheter, läkare, mig själv, halvdåliga och dåliga relationer, flykten från mig själv och en massa annat!
Avslutningsvis kommer bloggen även att handla om lycka!! Ni läste rätt - ren och skär LYCKA över att äntligen hittat rätt i livet när det gäller EN sak...och det är KÄRLEKEN! Jag har hittat min tvillingsjäl - min själsfrände - han med stort H (fast han kommer att vara (P) i bloggen) OCH jag har äntligen fått uppleva äkta kärlek, en känsla jag inte ens visste existerade inom mig!! Jag kan inte ens beskriva vad jag känner för honom! Han är det underbaraste, finaste och goaste som finns! (Nä, jag jämför inte min kärlek till mina barn med min kärlek till P)
.jpg)
Jag skriver inte för att någon ska tycka synd om mig...jag skriver för att jag behöver det! Det är fritt val att läsa, tolka, tycka, tänka och tro precis vad man vill MEN döm mig inte för mina tankar och känslor eller mitt sätt att bearbeta/analysera dem och mitt beteende om du inte gått i mina skor! Detta är MIN sanning, MITT liv, MINA erfarenheter, MINA tankar, MINA känslor och MINA val!!
Kanske kan bloggen hjälpa andra och vet Du någon annan som är/kan vara intresserad så är det bara för dem att höra av sig med en mailadress så ordnar jag en inbjudan! För att underlätta finns det en A4 att skriva ut för att ha koll på "personerna" i bloggen! Lämna din mail så skickar jag den om den önskas!
Varma kramar
Cicci
.jpg)
