Blir det för rörigt i hemmet blir jag inte bara stressad utan drabbas plötsligt av handlingsförlamning och vet inte var jag väl ska börja för att få iordning igen. Det uppstår liksom ett slags kaos i hjärnan och istället för att ta tag i det hela så blir det liggande tills jag nån gång väl får tummen ur och lyckas reda ut det hela. Under tiden går jag omkring och irriterar mig på röran!!
Artikeln som följer hittade jag i Femina för ca 5 år sedan och är själv imponerande över att jag lyckats spara den så länge! Kommentera gärna hur ni själva fungerar och har för tankar kring städning, ordning och reda, var sak på sin plats... ;)
Har läst tips gällande att hålla inbrottstjuvar borta när man åker iväg på semester. Några av tipsen var att man tex. skulle ha disk framme på diskbänken, be grannen ta in ens post, ha timer på lampor och radio samt att INTE städa innan man åker iväg. Det sista tar jag fasta på!! Det är en utmärkt "ursäkt" att komma med om/när man inte hunnit städa!! "Jag förebygger inbrott! Det är därför jag inte har städat så noga. Om det är lite rörigt eller lite "lagom" städat då tror tjuvarna att någon är hemma. Det har jag läst på TV, så dé så"!!
Nu till artikeln...
Hur kommer det sig att vårens skarpa ljus alltid väcker en stark drift att städa? Att skaka, vädra, kasta och minimera? Jag som ändå är rätt duktig på att stå emot sådana tendenser. Jag städar sällan eftersom jag är pedant. Detta är inte alls någon självmotsägelse.
En vettig människa, en tids- och städrealist, vet att man håller kaoset stången genom lite dagligt undanplockande och genom att dra igenom bostaden med dammsugaren då och då. Själv kör jag med totalt fel taktik. Jag blir snabbt överambitiös. Ska det städas då ska garderober och lådor också gås igenom. Lampskärmar ska dammsugas, golvlister torkas och blommor, som står och svettas i för liten kruka, planteras om när man nu råkat uppmärksamma deras belägenhet.
Bokhyllor töms så att böcker och papper ska kunna reorganiseras på något nytt och smart sätt eftersom det då tillkommit en massa volymer sedan förra städanfallet och alla dessa ligger inproppade huller om buller. När golvytan är belamrad med 3 000 böcker i vingliga staplar brukar insikten komma: det behövs en bokhylla till. Alltså kör jag i ilfart till det stora möbelvaruhuset och köper ännu en hylla med pojknämn. Jag släpar hem den, packar upp den, har nu wellpapp, skruvar, muttrar och verktyg över hela rummet (förutom bok- och pappershögarna) och plötsligt är barnen hungriga, det måste lagas middag, hunden är kissnödig och så är det kväll och hög tid att gå och lägga sig för att det är ju måndag och lång arbetsvecka i morgon.
Kvar blir ett slagfält som det kan ta månader att reda ut. Så fort jag kikar in i rummet blir jag väldigt trött och går omedelbart och lägger mig med kulturdelen, för den måste ju också läsas...innan den kastas...så det är ju också ett led i städningen...i princip...
Förstår ni nu varför jag är försiktig med att börja städa?
Till mitt försvar vill jag säga att när det är klart blir det fint. Men med denna kamikazwmetod blir jag ju klar med högst ett rum åt gången, ibland bara ett halvt! Övriga huset är lika dammigt och rörigt, om inte värre eftersom rensandet brukar ge upphov till restprodukter, mindre högar som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med och som jag fluttar till nästa rum där de bidrar till att det slummar igen än värre.
Voffor gör jag på detta viset? Förmodligen för att normal städning känns så mördande tråkig. För att jag inte bara vill ha det ren utan trot att jag ska få det logiskt organiserat så att mitt liv ska flyta lättare och jag ska hitta allting på sekunden. Och när allt är perfekt kommer belöningen. The final touch. att få sätta in ett glasfat fyllt med gröna äpplen eller en antik silvervas med tulpaner mitt i det skinande prydliga. Eller en knotig gren från trädgården som ska stå i glasflaska och se japanskt grafisk och snygg och slå ut med tidig vårgrönska.
Dit kommer jag sällan. Ibland bestämmer jag mig för att acceptera mig själv som jag är och sätta in den knotiga grenen mitt i röran. Den gör sig inte så bra där får jag medge.
Är det någon annan som lider av detta märkliga allt eller inget-syndrom? Någon mer som lyckas intala sig själv att läsning av dagstidning kan rubriceras som städning? Som inte heller städar för att röran bara blir värre? Som får medlidande blickar från omgivningen för att hon ska ta en veckas semester för att städa? Det är nämligen enda sättet att hinna i mål, att nå fram till det knotiga gren-ögonblicket. Alla ni som känner igen er, eller som har något tips hitom kognitiv terapi på hur man blir mognare städpersonlighet, ni får gärna mejla mig på......
Lisbeth Lundahl
Något att fundera över när det gäller den stundande vårstädningen!! Tror själv att jag hoppar över den eftersom det finns risk för totalt kaos!!
Ha en underbar helg!!
Puss & kram
Våreld
