Efter en dag med mer eller mindre olidlig smärta sitter jag här trots att jag inte hade en tanke på att sätta mig här för att skriva en blogg. Satt och jobbade lite med en hemsida där jag ska försöka sälja några av mina bilder eller åtminstone kunna visa upp dem eftersom min egen hemsida fortfarande är inaktiv.
Läget är just nu mer än ilsket efter att ha slagit på text-tv:n för att kolla om det var något intressant på tv ikväll. På nyhetssidan får jag då läsa följande:
Den s.k. "bortre parentesen" blev fiasko. Bara 370 av 12.600 fick riktigt arbete.
Som ni nu förstår kära vänner är jag inte den gladaste just nu men jag slår upp sidorna 106 och 107 för att läsa vidare....
Bara 370 överförda har fått jobb.
När de nya sjukförsäkringsreglerna infördes och den bortre parentesen började gälla förlorade 12.600 personer sjukpenningen. Istället skulle arbetsförmedlingen ta hand om dem. Men av dessa 12.600 personer har bara 370, knappt 3 procent, fått ett riktigt hel- eller deltidsarbete. Det visar en gemensam utvärdering som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan tagit fram. Totalt 1.800 har fått något slags arbete, oftast med statligt stöd, exempelvis lönebidrag.
Hälften av de 12.600 överförda deltar i något program på arbetsförmedlingen. Den andra hälften, 6.300 personer, har ansökt om och beviljats sjukpenning.
När jag då själv hänsyftar till mitt eget fall så blev jag AV med mitt FASTA jobb på grund av Försäkringskassans läkare som ansåg att jag kunde jobba heltid om arbetet inte var fysiskt ansträngande. Uppenbarligen har AF inte heller hittat något sådant jobb för jag har inte fått någon placering för de vet inte var de ska göra av mig. Även de anser att så länge jag inte klarar sköta mig själv och mitt hem känns det fel att skicka ut mig på arbetsträning, speciellt när jag är "hög" på morfin dygnet runt. Utan morfinet fungerar jag inte överhuvudtaget. Trots att jag överklagade Försäkringskassans beslut ansågs jag inte ens vara oförmögen att jobba 25 procent. Läkarna vill inte skriva ut sjukintyg längre för de "idiotförklaras" när FK ändå tar det slutgiltiga beslutet. Samhall nobbade mig eftersom de inte tar emot personer som inte garanterat klarar en 50%-tjänst. Så här sitter jag nu - fortfarande mellan två läger - och vill bara slippa min jävla värk!! Moment 22 är lindrigt i förhållande med vad regeringen ställt till det för MÅNGA sjuka!
Funderar mer och mer på att stämma staten för brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag har inte mer att förlora längre...jag är less på att försvara mina smärtor som om de är något jag VILL ha. Jag byter gladeligen med första bästa om det hade gått men först skulle Mr Reinfeldt fått stå ut med smärtorna en vecka UTAN värktabletter!! Sen kunde vi sett om han lät reformen ligga kvar...FY va arg jag är och besviken på det svenska systemet som slår på de som redan ligger!!
Hittade intressant läsning för ett tag sedan och kan inte låta bli att skriva lite av hennes ord här...
Jag är så otroligt lycklig Idag fredagen den 22 jan fick jag ett brev ifrån Försäkringskassan att from den 1 maj är jag frisk och ska få börja jobba igen. Livet är just nu helt underbart. Jag blir av med min hemska fibromyalgi, stresshjärta, utslitna bäcken, migrän, sömnproblem, allt detta som leder till att jag är i behov av daglig hjälp ifrån familj, vänner och bekanta. Jag ska äntligen få gå upp varje dag med ett leende på läpparna och ett jobb att gå till. Ni måste förstå hur glad jag är. Det är bara lite mer än 3 månader kvar, sen lämnar min värkbrutna kropp mig och en ny kostym kommer. Längtar till att få söka jobb och komma på arbetsintervjuer. Jag blir ju ett kap för en arbetsgivare, visserligen har jag inte jobbat på 10 år men jag kommer ju inte att kosta något. Vilket kap! Alla vi som nu blir friska kommer att slå undan fötterna på alla andra arbetslösa som alltid har varit friska och har massor av erfarenheter. Men inte vill en arbetsgivare anställa dom, nej, här kommer jag som inte kostar något. Snacka om att äntligen få bli lite attraktiv, i alla fall på arbetsmarknaden.
Sen hoppas jag verkligen att nobelstiftelsen tar sitt förnuft till fånga och utdelar nobelpriset i medicin till Reinfeldt och Husmark-Persson för deras intelligens och slit för att få alla oss friska. Vilken insats, det ska belönas! Jag får allt lite gåshud, det är som i bibeln att en dag ska Jesus återvända till jorden. Är han redan här, och sitter han i regeringen? Han har ju botat folk förr så antingen är han Reinfeldt eller Husmark-Persson. Vi måste bara vara försiktiga med att låta världen få veta deras kunskap. Vi kommer ju att bli världens friskaste invånare och tänk om det läcker ut. Då skulle det bli en massinvasion av sjuka människor ifrån hela världen som vill bli friska. Det är ju för väl att vi hänger ihop med Norge och Finland för annars hade Sverige trillat ut i universum p.g.a. överbefolkning.
Nej nu ska jag försöka komma ur sängen och gå och köpa en tårta för nu ska jag fira. Efter det ska jag göra flera Lex-maria anmälningar. Min förra och nya husläkare, min smärtläkare, ortopedläkaren, sjukgymnasten, min gamla kurator, min nya psykolog, ja så fel ni hade. Ni har ju skrivit att ni avråder på det bestämdaste för all aktivitet på arbetsmarknaden. Nej detta ska kosta lite!
För simsalabim sa Försäkringskassan, du är frisk!
Den är såååå beskrivande över hur patetiskt Moderaternas beslut verkligen är och den stämmer in på mig till 100%.
Här är för övrigt en beskrivning av Fredrik Reinfeldt...
"Han har inga känslor,det är hemligheten med hans framgång. Han tror också att andra människor inte har känslor, det är hemligheten med det fiasko som väntar honom i framtiden.”
// Oscar Wilde
Jag har inte valt att bli "sjuk" eller ofrisk som jag brukar säga. Jag ville inte vara en börda för min familj, mina vänner eller samhället. Jag VILL klara mig själv och orka med ett normalt liv. Att kännas som en börda eller gnällspik är inte det roligaste. Inte heller att be om hjälp så snart något tungt ska utföras i hemmet. Att dessutom bli utsparkad ur samhället underlättar inte saken.
Varför? Jo, för att jag inte kan arbeta ens en timme i veckan. För att jag inte klarar av att tvätta min tvätt, handla, stryka, springa, klippa gräset, sköta ett hem, det finns en hel lista. Jag BARA går hemma som det heter i folkmun.
Människor kommer med sina kommentarer: Åh du som ändå är hemma hela dagarna! Så skönt för dig. Var är deras verklighet? Jag hatar att vara hemma hela dagarna, jag hade velat åka till mitt jobb. Kanske t.o.m. cykla dit och komma hem, träna, laga mat och vara i trädgården jag inte klarar sköta som jag vill. Jag vill orka ta hand om min son, vara social, leka, bygga, planera framtiden men har fått välja bort det mesta ur mitt liv för att överhuvudtaget fungera.
Vad har jag nu? Jo, en kropp som varken kan eller vill. Vetskapen om denna ständiga smärta och frustrationen över att det efter åtta år inte gått att göra annat än stilla smärtan med värktabletter.
Denna stora frustration över att vara alla till last. Att vara beroende av andra och jämt behöva be om en massa saker gör ofta att jag känner mig mindre värd.
Till sist vill jag ställa frågan om personen vill byta kropp med mig, för även om det inte syns så finns värken där dygnet runt.
Jag går gladeligen till ett jobb, går ut och dansar, städar, skrattar och njuter av livet. Jag ska enligt alla läkare och psykologer "acceptera" mitt nya liv och anpassa mig efter min förmåga att fungera. Hur då? Jag har "mitt gamla liv" att jämför med varje dag då jag var aktiv och hade en fritid, socialt umgänge och alltid var på gott humör. Jag ÄR inte densamma idag men varför ska jag "acceptera" ett liv som mest innebär att existera? Det är en sorg för mig att inte fungera som jag vill, för att jag inte kan allt jag vill och maktlösheten att inte kunna vara den jag vill och få slippa mina smärtor.
Jag vill njuta av livets enkla saker och jag inga stora förväntningar men i dagens samhälle tillåts jag inte ens detta. Jag är ett jagat villebråd, en parasit!!
Jag ville skaffa fler barn men har insett för länge sedan att min kropp inte skulle klara av det. Jag skulle förmodligen vara sängliggande efter en månad eftersom jag hade fått sluta med mitt morfin under graviditeten. Det gör ont i hjärtat varje gång jag ser en gravid kvinna eller en nyfödd bebis. För att minska min smärta intalar jag mig varje gång vilket jobb det är med bebisar och hur skönt det är att ha en son som klarar sig själv. Pojkvännens 3-åring är helt underbar men inser även där att jag inte skulle orka vara mamma på heltid igen :(
Idag är jag bara en liten ledsen spillra som envist klamrar mig fast vid hoppet att en dag bli frisk, eller…i alla fall smärtfri. Undrar hur det skulle kännas att en dag vakna utan smärtor?? och sen vaknade jag...
Kan inte låta bli att länka till en läsvärd historia som än så länge inte har något slut. Den beskriver och skildrar ett dagens Sverige som jag inte är vidare stolt över...
http://pillaren.wordpress.com/2010/06/29/prinsesstalet-under-sjukupproret/
Njut av sommaren vänner för det gör inte jag!!
Puss & Kram
Svärmorstunga
