Ett brott mot de mänskliga rättigheterna!?

Efter en dag med mer eller mindre olidlig smärta sitter jag här trots att jag inte hade en tanke på att sätta mig här för att skriva en blogg. Satt och jobbade lite med en hemsida där jag ska försöka sälja några av mina bilder eller åtminstone kunna visa upp dem eftersom min egen hemsida fortfarande är inaktiv.

Läget är just nu mer än ilsket efter att ha slagit på text-tv:n för att kolla om det var något intressant på tv ikväll. På nyhetssidan får jag då läsa följande:
Den s.k. "bortre parentesen" blev fiasko. Bara 370 av 12.600 fick riktigt arbete.

Som ni nu förstår kära vänner är jag inte den gladaste just nu men jag slår upp sidorna 106 och 107 för att läsa vidare....

Bara 370 överförda har fått jobb.
När de nya sjukförsäkringsreglerna infördes och den bortre parentesen började gälla förlorade 12.600 personer sjukpenningen. Istället skulle arbetsförmedlingen ta hand om dem. Men av dessa 12.600 personer har bara 370, knappt 3 procent, fått ett riktigt hel- eller deltidsarbete. Det visar en gemensam utvärdering som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan tagit fram. Totalt 1.800 har fått något slags arbete, oftast med statligt stöd, exempelvis lönebidrag.
Hälften av de 12.600 överförda deltar i något program på arbetsförmedlingen. Den andra hälften, 6.300 personer, har ansökt om och beviljats sjukpenning.

När jag då själv hänsyftar till mitt eget fall så blev jag AV med mitt FASTA jobb på grund av Försäkringskassans läkare som ansåg att jag kunde jobba heltid om arbetet inte var fysiskt ansträngande. Uppenbarligen har AF inte heller hittat något sådant jobb för jag har inte fått någon placering för de vet inte var de ska göra av mig. Även de anser att så länge jag inte klarar sköta mig själv och mitt hem känns det fel att skicka ut mig på arbetsträning, speciellt när jag är "hög" på morfin dygnet runt. Utan morfinet fungerar jag inte överhuvudtaget. Trots att jag överklagade Försäkringskassans beslut ansågs jag inte ens vara oförmögen att jobba 25 procent. Läkarna vill inte skriva ut sjukintyg längre för de "idiotförklaras" när FK ändå tar det slutgiltiga beslutet. Samhall nobbade mig eftersom de inte tar emot personer som inte garanterat klarar en 50%-tjänst. Så här sitter jag nu - fortfarande mellan två läger - och vill bara slippa min jävla värk!! Moment 22 är lindrigt i förhållande med vad regeringen ställt till det för MÅNGA sjuka!

Funderar mer och mer på att stämma staten för brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag har inte mer att förlora längre...jag är less på att försvara mina smärtor som om de är något jag VILL ha. Jag byter gladeligen med första bästa om det hade gått men först skulle Mr Reinfeldt fått stå ut med smärtorna en vecka UTAN värktabletter!! Sen kunde vi sett om han lät reformen ligga kvar...FY va arg jag är och besviken på det svenska systemet som slår på de som redan ligger!!
Hittade intressant läsning för ett tag sedan och kan inte låta bli att skriva lite av hennes ord här...

Jag är så otroligt lycklig Idag fredagen den 22 jan fick jag ett brev ifrån Försäkringskassan att from den 1 maj är jag frisk och ska få börja jobba igen. Livet är just nu helt underbart. Jag blir av med min hemska fibromyalgi, stresshjärta, utslitna bäcken, migrän, sömnproblem, allt detta som leder till att jag är i behov av daglig hjälp ifrån familj, vänner och bekanta. Jag ska äntligen få gå upp varje dag med ett leende på läpparna och ett jobb att gå till. Ni måste förstå hur glad jag är. Det är bara lite mer än 3 månader kvar, sen lämnar min värkbrutna kropp mig och en ny kostym kommer. Längtar till att få söka jobb och komma på arbetsintervjuer. Jag blir ju ett kap för en arbetsgivare, visserligen har jag inte jobbat på 10 år men jag kommer ju inte att kosta något. Vilket kap! Alla vi som nu blir friska kommer att slå undan fötterna på alla andra arbetslösa som alltid har varit friska och har massor av erfarenheter. Men inte vill en arbetsgivare anställa dom, nej, här kommer jag som inte kostar något. Snacka om att äntligen få bli lite attraktiv, i alla fall på arbetsmarknaden.

Sen hoppas jag verkligen att nobelstiftelsen tar sitt förnuft till fånga och utdelar nobelpriset i medicin till Reinfeldt och Husmark-Persson för deras intelligens och slit för att få alla oss friska. Vilken insats, det ska belönas! Jag får allt lite gåshud, det är som i bibeln att en dag ska Jesus återvända till jorden. Är han redan här, och sitter han i regeringen? Han har ju botat folk förr så antingen är han Reinfeldt eller Husmark-Persson. Vi måste bara vara försiktiga med att låta världen få veta deras kunskap. Vi kommer ju att bli världens friskaste invånare och tänk om det läcker ut. Då skulle det bli en massinvasion av sjuka människor ifrån hela världen som vill bli friska. Det är ju för väl att vi hänger ihop med Norge och Finland för annars hade Sverige trillat ut i universum p.g.a. överbefolkning.
Nej nu ska jag försöka komma ur sängen och gå och köpa en tårta för nu ska jag fira. Efter det ska jag göra flera Lex-maria anmälningar. Min förra och nya husläkare, min smärtläkare, ortopedläkaren, sjukgymnasten, min gamla kurator, min nya psykolog, ja så fel ni hade. Ni har ju skrivit att ni avråder på det bestämdaste för all aktivitet på arbetsmarknaden. Nej detta ska kosta lite!

För simsalabim sa Försäkringskassan, du är frisk!



Den är såååå beskrivande över hur patetiskt Moderaternas beslut verkligen är och den stämmer in på mig till 100%.

Här är för övrigt en beskrivning av Fredrik Reinfeldt...
"Han har inga känslor,det är hemligheten med hans framgång. Han tror också att andra människor inte har känslor, det är hemligheten med det fiasko som väntar honom i framtiden.”
// Oscar Wilde

Jag har inte valt att bli "sjuk" eller ofrisk som jag brukar säga. Jag ville inte vara en börda för min familj, mina vänner eller samhället. Jag VILL klara mig själv och orka med ett normalt liv. Att kännas som en börda eller gnällspik är inte det roligaste. Inte heller att be om hjälp så snart något tungt ska utföras i hemmet. Att dessutom bli utsparkad ur samhället underlättar inte saken.

Varför? Jo, för att jag inte kan arbeta ens en timme i veckan. För att jag inte klarar av att tvätta min tvätt, handla, stryka, springa, klippa gräset, sköta ett hem, det finns en hel lista. Jag BARA går hemma som det heter i folkmun.

Människor kommer med sina kommentarer: Åh du som ändå är hemma hela dagarna! Så skönt för dig. Var är deras verklighet? Jag hatar att vara hemma hela dagarna, jag hade velat åka till mitt jobb. Kanske t.o.m. cykla dit och komma hem, träna, laga mat och vara i trädgården jag inte klarar sköta som jag vill. Jag vill orka ta hand om min son, vara social, leka, bygga, planera framtiden men har fått välja bort det mesta ur mitt liv för att överhuvudtaget fungera.

Vad har jag nu? Jo, en kropp som varken kan eller vill. Vetskapen om denna ständiga smärta och frustrationen över att det efter åtta år inte gått att göra annat än stilla smärtan med värktabletter.
Denna stora frustration över att vara alla till last. Att vara beroende av andra och jämt behöva be om en massa saker gör ofta att jag känner mig mindre värd.

Till sist vill jag ställa frågan om personen vill byta kropp med mig, för även om det inte syns så finns värken där dygnet runt.
Jag går gladeligen till ett jobb, går ut och dansar, städar, skrattar och njuter av livet. Jag ska enligt alla läkare och psykologer "acceptera" mitt nya liv och anpassa mig efter min förmåga att fungera. Hur då? Jag har "mitt gamla liv" att jämför med varje dag då jag var aktiv och hade en fritid, socialt umgänge och alltid var på gott humör. Jag ÄR inte densamma idag men varför ska jag "acceptera" ett liv som mest innebär att existera? Det är en sorg för mig att inte fungera som jag vill, för att jag inte kan allt jag vill och maktlösheten att inte kunna vara den jag vill och få slippa mina smärtor.

Jag vill njuta av livets enkla saker och jag inga stora förväntningar men i dagens samhälle tillåts jag inte ens detta. Jag är ett jagat villebråd, en parasit!!

Jag ville skaffa fler barn men har insett för länge sedan att min kropp inte skulle klara av det. Jag skulle förmodligen vara sängliggande efter en månad eftersom jag hade fått sluta med mitt morfin under graviditeten. Det gör ont i hjärtat varje gång jag ser en gravid kvinna eller en nyfödd bebis. För att minska min smärta intalar jag mig varje gång vilket jobb det är med bebisar och hur skönt det är att ha en son som klarar sig själv. Pojkvännens 3-åring är helt underbar men inser även där att jag inte skulle orka vara mamma på heltid igen :(

Idag är jag bara en liten ledsen spillra som envist klamrar mig fast vid hoppet att en dag bli frisk, eller…i alla fall smärtfri. Undrar hur det skulle kännas att en dag vakna utan smärtor?? och sen vaknade jag...

Kan inte låta bli att länka till en läsvärd historia som än så länge inte har något slut. Den beskriver och skildrar ett dagens Sverige som jag inte är vidare stolt över...
http://pillaren.wordpress.com/2010/06/29/prinsesstalet-under-sjukupproret/

Njut av sommaren vänner för det gör inte jag!!
Puss & Kram

Svärmorstunga

Ofrisk

Hej vänner!
Det är inte alltför ofta jag orkar sitta här för att skriva. Önskar jag hade mer tid och ork för att skriva av mig men andra saker prioriteras oftast. Idag är det gråmulet på himlen trots att dagens väder skulle erbjuda både sol och värme. Mig kvittar det vilket just nu. Svettas och fryser om vartannat i vilket fall som helst...humöret är som en berg-och-dal-bana som inte verkar ha nåt slut. Jag minns inte vad jag skrev i min förra blogg men jag var iväg och tog prover för ett tag sedan efter ett samtal med min gynekolog.

Eftersom min mamma kom i klimakteriet innan hon var trettio så ville jag få det kollat samtidigt som jag ville kolla sköldkörteln igen. Känner inte igen mitt eget humör och är trött på att va bitsk och osocial. Jag orkar ingenting och det värsta är att jag bryr mig inte om någonting heller. Det känns mest som om jag skiter i allt och alla och vill bara vara ifred. Detta är inte jag... Jag kan visst ha sådana perioder annars oxå men det här känns inte likadant. Jag gråter för ingenting och allt känns som ett maratonlopp - vad jag än ska ta mig för. Huvudet fungerar sämre än någonsin (ni som känner mig vet hur mitt minne är - så tänk er hur det är nu då!) och jag vill bara att dagarna ska försvinna så fort som möjligt. Jag kommer ändå inte ihåg vad som hänt eller vad jag sagt eller vad som sagts till mig! Skulle behöva ha en bandspelare att spela in allt på så jag kan lyssna in det flera gånger. Är mer eller mindre beroende av att ställa larm och klockor överallt för att inte glömma saker - ändå glömmer jag. Är det så här alzheimers känns?!?

Nåväl...proverna gällande klimakteriet var helt normala så jag behöver inte oroa mig för det ÄN! Däremot var sköldkörtelproverna inte bra så jag fick en remiss till medicinläkare för vidare utredning. Enligt mamma är detta förklaringen till varför jag mår som jag gör. Både hon, min moster och min mormor har sjukdomen och de mådde skit allihop innan de fick medicinering. Jag hoppas innerligt att jag ska må bättre och få tillbaka mitt "gamla jag" igen. Drömmen hade varit att få tillbaka den äldsta "gamla jag" utan alla jävla smärtor och krämpor. Guuud vad livet hade varit värt att leva!

Igår träffades Pappa-Barn-föreningen i Tivoliparken i Kristianstad för att spela lite kubb men efter första omgångens kastande fick jag grymt ont i både höft och rygg så det var bara att lägga ner. Den svingande rörelsen var allt som behövdes för att tårarna nära på började rinna. Nu kan det ha påverkat en hel del med måndagens aktiviteter förvisso för den dagen var inte nådig!! Jag hade tid för min efterlängtade magnetröntgen av nacke, rygg och höft!!

Det skulle ta ca 2 timmar och jag skulle ligga plant på rygg och jag höll på att dö av förskräckelse när hon berättade det för mig. Lade mig snäll på britsen och hon förklarade vad som skulle hända och satte på mig hörlurar med nåt radioprogram jag aldrig lyckades fokusera på. det tog max tio minuter innan tårarna började rinna på grund av knivarna som skar in i ryggen. Jag har nog aldrig känt en sådan intensiv smärta och jag fick inte röra mig för då hade vi fått börja om från början igen. Jag låg och knep mig själv i låret för att försöka distrahera ryggsmärtorna! Efter en halvtimme frågade hon hur jag hade det där inne och jag svarade snyftande att det var ett helvete. Hon ville avbryta men jag sa att hon skulle köra på. Skulle i vilket fall som helst vara tvungen att pina mig igenom hela proceduren. Det enda som fanns i mina tankar var "bit ihop" "bit ihop" "bit ihop". Efter en timme och tjugo minuter var första delen färdig och jag kördes ut ur maskinen. Sköterskan tittade på mig och sa: - Hade du inte öppnat ögonen hade jag trott att du var död. Du är vitare än ett lik i ansiktet! Hennes ögon såg så fruktansvärt medlidande ut när mina tårar fortsatte rinna. Hon talade om att den sista biten skulle ta ca 30 min och frågade om jag kunde härda ut - som om jag hade nåt val!! Svarade att det inte kunde bli värre än det redan var så det var bara att köra på.

Efter ytterligare en halvtimmes lidande och skulle jag illamående försöka ta mig upp till stående position igen. Det tog mig närmare 40 minuter att ta mig ner från britsen. Det strålade överallt i kroppen och det kändes som om varenda nerv satt i kläm. Att sedan ta sig ut till bilen var samma plåga...väl framme i bilen satt jag och svettades ut mina smärtor samtidigt som jag körde "förlossningsandning" i tjugo minuter innan jag kunde köra vidare till nästa sjukhus för att där ta om mina prover på sköldkörteln.

Värken släppte något innan jag var framme men haltade mig fram som en krympling på sjukhuset och jag kände mig nådigt uttittad kan jag säga!! Var väl fortfarande likblek i ansiktet skulle jag tro. När jag väl tagit proverna mötte jag upp Rickard på sjukhusets parkering för att överlämna en pärm med papper han behövde för att gå vidare med utredningen gällande Tingsrättsdomarna i vårdnadstvister. Sen begav jag mig mot Önnestad för ett möte med min advokat.

Jag hade mitt sista möte med min advokat,Lena, hösten 2006. Sedan dess har ärendet med försäkringsbolaget mest legat och väntat på alla utredningar som gjorts och nya som planerats in. Jag trodde jag skulle vara redo för att skicka in alla handlingar nu men får vänta till hösten när jag fått resultatet av måndagens magnetröntgen och den nervstimuleringstest (EMG) som ska göras i Lund i augusti. Sen hoppas jag att vi ska kunna ta upp fallet till Trafikskadenämnden och kräva inkomstbortfall för de senaste åtta åren samt ersättning för mediciner, rehabilitering och läkarbesök. Har inte koll på summan längre men sist jag kollade handlade det om dryga 350.000:-. De pengarna hade varit guld värda kan jag lugnt påstå!! Jag hade äntligen blivit av med alla mina skulder!!

Midsommar är i antågande och alla verkar planera för fullt. Själv har jag inte lust att varken fira eller umgås med folk. Har dock funderingar på att forska kring våra s.k. storhelger för att veta lite om dess bakgrunder. För mig har dessa storhelger och allt annat som arrangeras med festivaler och annat under somrarna blivit "ursäkter" för att festa loss ordentligt. Det är precis som om det är med tillåtet att supa ner sig dessa dagar och tillfällen. Vad är det som säger att jag "måste" vrålsupa för att det är storhelg? Kan vi inte umgås och ha trevligt andra helger än dessa? För mig skiljer inte sig denna helgen från de övriga som är i sommar men det känns som om det ofta råder storhetsvansinne dessa helger - speciellt till jul. Finner tyvärr inte nöje eller förståelse för detta supande heller. Kaos och oreda råder på flera tillställningar och campingar. Många barn far illa av att de under dessa tillställningar beblandas med fulla, odrägliga och jobbiga människor. Det finns dock dem som firar midsommar traditionellt med sina barn och låter alkoholen stanna i skåpet. Dessa barn upplever säkert massor med skoj denna helg!! Det enda jag kommer att sakna ikväll är jordgubbar men imorgon är midsommarafton förbi och priset på jordgubbar kommer att rasa så även vi fattiga får råd att köpa oss någon liter!

Sonen hade inga planer för midsommar och jag hade tyvärr inget att erbjuda i år. Jag har totalt stiltje när det kommer till att komma på något som överhuvudtaget skulle roa honom. Han lär förmodligen hitta på något med sina vänner. En vanlig, mysig grillkväll låter mest lockande idag med tanke på att vädret verkar hålla i sig!!

Det enda jag gjort inför midsommar är mitt sedvanliga besök på Emils grav. Var ute på ängarna igår och plockade ihop två gigantiska buketter med blommor. Det var härligt att se alla dessa färger och olika sorter jag lyckades hitta smälta ihop till en fin sommarbukett.

Nu ska jag sätta mig och göra klart mormors inbjudningar till hennes 80-årskalas. Lovade att de skulle vara färdiga igår men vädret lockade mer till att hålla på i trädgården än att sitta inne och klippa och klistra!! Hoppas hon förlåter mig!!

Ha en härlig midsommar vänner - nykter eller ej!! ;)
Puss & Kram

Blåklint

Sjuk, sjukare Sverige!

Jag ska bara...har blivit en alltför vanlig fras i mitt liv har jag märkt. Vet inte om det även ska kallas att skjuta saker på framtiden eftersom det känns som om jag inte får någonting gjort längre. Eller kan det bero på att smärtorna hindrar mej från att hålla på med en sak för länge så jag har för många projekt igång samtidigt?!? Hjärnan hänger i vilket fall som helst sällan med och det är rena tornadon innanför skallbenet emellanåt. Att pulsen dunkar på för fulla muggar underlättar inte nämnvärt och JA jag VET att jag måste varva ner...tänka på mig själv...lära mig säga nej...inte ta i för mycket...MEN de saker jag själv VILL göra stressar inte mig...de som ber mig om hjälp KAN stressa mej men jag har blivit myyyycke bättre på att säga nej!! Jag är fortfarande dålig på att sätta mej själv och mitt mående i centrum och det hamnar ofta i skymundan.

Jag lägger just nu mycket tid på att få ordning på livet, hemmet och allt pappersarbete som halkat efter i samband med flytt och annat som bara rullat på. För rullat har det verkligen gjort!! Jag hänvisar alla nyfikna till föreningens hemsida där ni kan läsa om den senaste tidens händelser!! Jag ääälskar numera politik över allt annat!! (sarkastiskt menat) Fast jag ska erkänna att jag blev rådd av en riksdagsledamot att bli politiker för att det skulle passa min värk alldeles ypperligt enligt honom...(har funderat mycket över hur jag ska tolka den passningen).


Pojkvännen har tagit det konstiga beslutet att flytta till Osby och dela bostad med mej och jag tänker inte ens fundera på varför man VILL bosätta sej i denna håla. Jag längtar ju bara härifrån. Vi vet båda att det är en tillfällig lösning som passade oss bra i nuläget och enbart framtiden kan utvisa vad som hända skall!! Har fått hyfsad ordning här men det har tagit hårt på både värk och humör :( samtidigt som det finns massor kvar att göra - dock i mitt eget tempo!

Hade en fundering på det där med smärtor när jag idag fick ytterligare slag under bältet från svenska samhället och dess, rent ut sagt, korkade utredare. Undrar om de överhuvudtaget levt med långvarig smärta själva eller känner andra som lever med det? Undrar om de vet hur det känns att inte bli trodd eftersom det inte syns utanpå? Vet de hur det känns när man alltid behöver be om hjälp för att klara vardagen eller planera sitt liv minutiöst för att ha en fungerande vardag? Man vill inte vara till besvär/last men smärtorna plågar så fruktansvärt så man inte fungerar som människa, orkar inte vara social och fullkomligt skiter i vad som händer i världen så länge värken bryter ner en bit för bit. Att ha en ofrivillig sambo som man inte blir av med hur mycket man än kämpar och strider, som inte gör annat än förstör din vardag...att gråta av smärta bara för att sitta på toaletten...att inte kunna sova, ligga eller sitta för länge. Jag har varit på väg att ge upp många gånger men vet att jag har en person att leva för (även om jag borde inse att det finns fler som finns där för mej och som vill ha mej kvar i livet) Vilket liv förresten? Jag har inget liv som är värt att kalla liv när smärtorna styr allt jag gör. Jag har frågat mej själv många gånger om det är inbillade smärtor men tvivlar på att det går att inbilla sej smärtor som får tårarna att rinna precis som när man får ett slag över näsan...de som liksom kommer av sej självt utan att man ens är medveten om att man gråter.

Jag fick ett telefonsamtal från min nya handläggare på Försäkringskassan för ett tag sen och hon ville att jag skulle beskriva en bra dag och en dålig dag. En bra dag då orkar jag vara aktiv i 20 minuters intervaller med nån timmes paus och stor variation på de sysslor jag gör. Inga större fysiska påfrestningar och inga stressande krav gör att jag totalt sett kan vara aktiv ungefär tre timmar på en dag. Överstiger jag den gränsen vet jag att jag är mer eller mindre sängliggande nästkommande dag. En dålig dag klarar jag med nöd och näppe ta mej ur sängen och lär förflytta mej till soffan och blir liggande mer eller mindre hela dagen. Har jag något inplanerat under veckan ser jag alltså till att jag inte har någonting dagen innan och mycket sällan mer än en sak inbokat samma dag. På så sätt håller jag mina smärtor på en "lagomnivå". Om jag dock skulle halka till, trampa snett eller få någon nervspasm som gör att jag rycker till kan även den dagen vara helt förstörd. Trots att jag går konstant på morfin tar det inte bort en bråkdel av smärtorna. De är en del av min vardag och jag SKA/MÅSTE lära mej leva med dem enligt alla förnuftiga läkare/behandlare. Jag VILL inte leva med mina smärtor! Jag VILL ha hjälp!! Jag VILL kunna jobba och leva ett normalt liv för det liv jag har idag är inte värdigt att kalla liv. Jag vill kunna simma, cykla, hoppa, springa och ha sex utan att gråta av smärtor efteråt. Jag vill kunna handla själv, tvätta håret själv, snickra, måla, spela golf och allt det där jag gjorde innan olyckan. Jag vill kunna åka tåg, buss och bil utan att få smärtor av vibrationerna som känns som knivar i ryggen. Jag vill inte vara sängliggande efter en timmes bilutflykt. Jag vill kunna gå i skogen med min kamera igen! Jag vill ha tillbaka mitt liv!

Jag pratade med ägarna till Stora Hotellet om arbetsträning på hotellet i byn och de var villiga att låta mej arbetsträna där. Detta stoppades dock av arbetsförmedlingen eftersom det skulle vara för påfrestande för min kropp med de tilltänkta arbetsuppgifterna som bland annat innebar dammsugning och att bädda sängar.
"Det inser du väl att du inte kommer att klara av" fick jag till svar. Tanken på arbetsträning lades ner och jag väntade på att bli kallad till planeringsmöte med AF. Idag damp det ner ett brev från dem i postlådan som fick mitt liv att rasa samman värre än på länge och jag är nu så trött på att kämpa. Jag är kallad till ett informationsmöte med SAMHALL (!!!) i Älmhult och det ska kollas om jag är lämplig för semestervik på IKEA lokalvård eller IKEA kundvagnar!! :o Jag började stortjuta och tankarna började snurra för fullt... Är de inte riktigt kloka??? Det står i utlåtandet från FK:s läkare att jag INTE ska ha ett fysiskt ansträngande jobb!! De nekade mej arbetsträning på hotellet men rekommenderar detta?!?!?!

Jag känner mej oerhört kränkt och illa behandlad från både AF och FK:s sida. Min mamma tyckte jag skulle medverka på mötet men hon skulle följa med och säga dem alla ett sanningens ord. Det var länge sen jag hörde min mamma så arg!!

I nuläget väntar jag på magnetröntgen, nervstimulanstest på neurologkliniken i Lund och smärtrehab i Lund innan jag vet om det finns något som kan göras för att lindra eller ta bort mina smärtor. Jag har inte gett upp hoppet helt men är innerligt trött på att behöva hävda min rätt till sjukskrivning för att kunna lägga fokus på rehabilitering.

Mina smärtor påverkar mej och min omgivning dagligen. Mitt usla och varierande humör är inte alltid det lättaste att tackla. Kan själv bli trött på att jag jämt känner mej irriterad, trött och drogad. Tyvärr skulle jag inte fungera överhuvudtaget om jag vore utan mina värkmediciner. De tär dock fruktansvärt på magen och tänderna :(

Efter mammas övertalan kommer jag att gå på det förbannade mötet men efter det lämnar jag över alla mina sjukhandlingar till media. Jag är trött på hur samhället behandlar folk som försöker leva trots att de egentligen inte lever ett värdigt liv. Jag klarar inte sköta mej själv, mitt hem eller ha en dräglig vardag - varför anses jag kunna jobba heltid då?? De som känner mej vet att jag är en rastlös sate som mer än gärna hade jobbat om jag hade kunnat. Jag byter mer än gärna vardag med vem som helst som lever ett liv utan konstanta smärtor - om så bara för en enda dag!!

Nu ska en trött Cicci försöka få mer än tre timmars sömn innan den så kallade vardagen tar över igen. Min vardag ser säkert inte ut som din, men jag önskar ingen en vardag som min...
Lev livet innan livet lever med dej!
Puss & Kram

Krokus

Doktor doktor....

Efter en lång och segdragen förkylning med bihålsinflammation börjar denna kvinna så sakteliga vakna till liv igen. Fortfarande tjock i halsen och snorig men aningens piggare och förhoppningsvis ska jag snart vara frisk igen. Pojkvännen var kass innan mig och har nu åkt på en omgång till verkar det som. Hans näsa rinner och han börjar bli tjock i halsen igen. Hoppas att det är en eftersläng och att han inte ska bli lika kass igen. Är överlycklig för att ABL skickade ner lite "dunderpiller" mot förkylning för det fick bort smärtorna i bihålorna och verkade rensa ut systemet helt. Dessa dunderpiller fanns tydligen på apotek för många herrans år sedan. Hepar Sulfur heter dom och går tydligen att få tag i på Hälskosten. Det är små piller som man låter smälta under tungan två gånger om dagen. De ska även vara bra mot acne.

Det ihärdiga snöandet verkar äntligen gett med sig och förhoppningsvis är våren i antågande. Min bil användes inte under denna period och den blev till slut helt insnöad och kunde till slut inte ens komma ut från parkeringen. Kan inte minnas när vi hade så mycket snö sist. Barnen måste haft det bästa sportlovet någonsin!! I och med töandet blev det risk för snöras och fallande istappar men vackra tappar hittades lite här och var för förevigande.







Pojkvännens dotter har slutat med napp och blöja. Det har gått förvånansvärt bra och hon är sååå duktig! Förstår att pappa är stolt över henne. Jag är imponerad över hur en 2,5-åring klarar detta så galant. Visst har det hänt olyckor men de är lätträknade. Napparna fick hon hänga i "nappträd" för att "andra bebisar behöver dem bättre".



Igår var en händelserik dag. Började med ett besök hos min nya läkare. Han hade inte hunnit gå igenom alla journalhandlingar som skickats till honom från alla gamla läkare jag haft eftersom de hade kommit samma dag. Han hade dock en överblick kring det hela och vi pratade igenom alternativ för att komma framåt. det blir nu en magnetröntgen från bröstryggen och hela vägen ner över höften för att kunna se om det blivit kompressioner, diskbråck eller förskjutningar. Samtidigt ska jag iväg på IMS-behandling. Denna metod används för att behandla muskulära smärttillstånd till följd av neuropathi, med vilket i princip menas långvarig smärta i rörelseapparaten. Behandlingsmetoden innebär att man med akupunkturnålar (10 cm långa) träffar triggerpunkter, varvid det sannolika resultatet blir att dessa inaktiveras och att därvid smärtan upphör liksom att det inskränkta rörelsemönstret normaliseras. Metoden skiljer sig från akupunktur genom att det fordras klinisk undersökning, god anatomisk kunskap samt förståelse för hur och var triggerpunkter finns och hur dessa reflexmässigt hör samman. Denna behandling har jag försökt få igenom hos Försäkringskassan sedan 2004. Hjälper den mig så kommer jag att skrika högt på FK kan jag lova.

I övrigt fick jag morfinpump som nu ska hålla smärtnivån lägre kontinuerligt istället för att jag ska vänta in smärtattacker och behandla med morfinliknande preparat som tar ca en timme innan de börjar ge effekt. Ska testa under två veckor för att se om dosen är lagom eller behöver justeras. Under de två veckorna har han lovat hinna med att gå igenom alla journaler och se vad som hänt under alla år och vilka behandlingar jag genomgått. Det är inte den lilla högen med papper kan jag säga och ändå har han inte fått in allt än. Den lunta han hade att gå igenom nu rörde sig i runda slängar om 500 A4 sidor. Han har lite att göra med andra ord!!

Efter läkarbesöket åkte vi till McDonalds. Gjorde det fatala misstaget att sätta igång morfinet vilket gav kroppen en något OHÄRLIG känsla. Magen vek sig ut och in, jag blev kritvit i ansiktet och illamående inom tio minuter. Kände mig allmänt olustig och ville bara hem. Detta var dock stört omöjligt eftersom jag hade två möten till inbokade. Det var bara att bita ihop...

Efter ett antal toalettbesök lugnade det dock ner sig och smärtorna började lugna sig i både mage och rygg. Var på jobbintervju och har glädjen att meddela att jag får börja arbetsträna så fort papperna är klara på arbetsförmedlingen!! Ska bli både roligt och spännande. Gött, gött, gött är bara förnamnet!!

Dagen slutade hemma hos päronen med god mat och fika. Har inte träffat dom på ett antal veckor. Deras äldsta hund har varit dålig de senaste veckorna och i fredags avlivade de henne. :( Varken mamma eller pappa har varit på topphumör och har inte orkat med så mycket annat än se till att hon hade det bra in i det sista!! Nu förstod jag varför de varit så tysta...

Väl tillbaka i Kristianstad fanns det inte mycket ork till annat än att kasta sig på soffan. Ryggen kändes som om den hade gått av på mitten och jag tog två värktabletter, gick igenom mina mail sen stupade jag i säng lååångt innan jag normalt brukar lägga mig.

Idag händer det inte så mycket. Ska försöka få tag i min handläggare på arbetsförmedlingen för att boka ett möte med arbetsgivare, FK och AF. Lite städ och handla hem mat för ikväll ska det kockas!!
Ta hand om er och njut av den analkande våren!!
Over and out

Pingstlilja

Energibrist

Nu var det min tur (eller rättare sagt OTUR) att bli förkyld och totalt igentäppt i hela skallen. Feber som leker berg-och-dalbana, saftiga nysattacker och tjock i halsen. Detta innebär:
1. Att jag är tröttare och senilare än vanligt med korta blackouter där det känns som att jag ska svimma!!
2. Att eftersom 15.000 hjärnceller dör vid varje nysning så har jag numera minus på kontot!!
3. Att det känns som om jag andas genom ett sugrör och efter minsta lilla ansträngning har flås som om jag sprungit upp och ner i en trappa en halv dag.

Kan väl säga som så att det är både skönt och tur för mig att det är OS denna veckan oxå så jag kan ligga på soffan och "kurera" mig utan att skämmas eller bli alltför uttråkad. Sverige har presterat både bra och dåligt detta år samtidigt som vi fått uppleva två ordentliga vurpor i backarna. Lyckligtvis har det gått bra för bägge två men jag ger mig tusan på att Anja Pärson nu gett ordet STÖRTlopp dess faktiska betydelse eller uppfunnit en ny OS-gren - STÖRTHOPP!!

Min älskade son har jag inte fått träffa på ett tag. Han bojkottar mig så länge jag inte har bredband... :( Nu har han sportlov och det var tänkt att vi skulle ha ett par dagar tillsammans men han ville hellre jobba och tjäna pengar. När det gäller min egen ekonomi har jag fortfarande inte fått besked på min överklagan hos Försäkringskassan men har nu bestämt mig för att JO-anmäla dom för både brott mot de mänskliga rättigheterna och för att deras utredande läkare är helt inkompetent. (De har numera slutat använda honom för utredande bedömningar - undrar varför?!?) Mina egna läkarutlåtande från tre olika läkare har en heeeelt annan uppfattning än den läkaren FK hänvisade mig till.

I veckan ska jag ner till arbetsförmedlingen för att se om jag kan få hjälp med att ta mej an nån studiekurs eller utbildning. Är trött på att gå hemma men är mer trött på värken. Har ännu inte fått tid hos min nya läkare men hoppas att jag ska få komma dit snarast annars åker jag till akuten för jag vet inte hur länge till min kropp ska orka. Mentalt suger det musten ur mig totalt!! Jag är inte den som tycker synd om mig själv eller söker medömkan...jag har bara förbannat ont och vet inte hur jag ska hantera det längre. Känner mig maktlös och bara längtar efter att få träffa rätt läkare för att kunna få hjälp!!

När det gäller föreningsarbetet vill jag mer än jag hinner med. Trodde aldrig detta skulle bli så stort men det bara växer och växer. Problemet är bra mycket större än jag kunde ana och när man gräver under ytan så ser vårt samhälle MER än sjukt ut. När vårt arbete presenteras hoppas jag verkligen att folk ska vakna och se hur våra förtroendevalda arbetar eller rättare sagt INTE arbetar. Envis som jag är kommer jag ALDRIG att ge upp denna kamp för barnens rättigheter!!

För att få allt att fungera blir jag återigen tvungen att lägga upp mitt liv som ett schema för att det inte ska slå slint i min hjärna. Eftersom hjärncellerna ligger back så är jag medveten om att jag MÅSTE varva ner och tänka mer på mig själv och mitt mående. Pojkvännen har rutit ifrån ett antal gånger till dom som lägger mer jobb på mig. Tycker själv att jag blivit skitbra på att säga nej!!

Nu ska jag bädda ner mig i soffan och titta på ishockey....
Over and out
Puss & Kram

Snödroppe

OS 2010

Soffläge råder heeeela nätterna!! Nästan i alla fall! Det som är roligt att följa har förvisso inte börjat riktigt än. Blir samtidigt lite trött på alla repriser som går på dagarna...jag har ju redan sett det jag vill se!!
Inatt blir det vakentillstånd igen med konståkning och damhockey! Samtidigt spelar jag Travian och krigar för fulla muggar. Jopps...pojkvännen har fått mig tillräckligt nyfiken för att starta ett eget konto för att testa på detta tidskrävande spel. Trodde jag skulle kunna hålla mig ifrån det men nu brast nyfikenheten!!

I övrigt har inte veckan haft mycket mer än värk värk värk att erbjuda... :(
Tröttsamt är bara förnamnet! Gått igenom en massa papper och försökt få ordning på torpet men inte lyckats bli färdig med allt än. Pappa-Barn har mycket på gång och jag försöker sortera bland alla "måsten" och har tackat NEJ till massor!! *klappar mig stolt på axeln*

Ikväll ska jag sätta mig och gå igenom medlemslistorna samt skicka ut nära 600 inbjudningar till vår föreläsning den 9 mars! Antar att det lär ta sin lilla tid...

Skickar ett JÄTTEGRATTIS till OR och CE som gifte sig i lördags! Underbart vackert bröllop!! Jag har en hel del bilder att redigera vilket jag ska ta tag i så fort jag bara hinner!

Bloggen blev visst aldrig publicerad igår så jag fortsätter skriva vidare här...
Det blev två härliga guld under gårdagen för svenskarna i OS. Kalla gjorde ett kanonåk och är verkligen värd sin medalj. Unnar Ferry detsamma för han utklassade de andra i skidskyttet!! Idag har det inte sett lika bra ut för svenskarna. Anja övergav sin alpina gren, störtlopp, för att ge sig på backhoppning!! :O Eller vidareutvecklade hon grenen till att verkligen störta!! Riktigt otäckt fall som dock gick bra!!

Hockeydamerna blev totalt sönderspelade av Kanada!! Efter halva matchen stod det 10-0 till Kanada. De bytte målvakt i den svenska kassen men målen fortsatte ramla in... 113-1 stannade resultatet vid!! PINSAMT!!

Curlingdamerna tog sig vidare i efter vinst i matchen mot Schweiz. Herrarna spelar just nu och ser ut till att kunna ro hem segern!! Senare inatt spelar Tre Kronor sin första match i OS och möter Tyskland. Kan bara hoppas att det går bättre för dem än för damerna!!

Inatt fick jag iväg 640 mail gällande vår föreläsning. Var helt slut i skallen när jag till slut kunde krypa ner i sängen...08.15 i morse. Vid tolv var jag uppe igen och grejade runt lite för att en timme senare sova ytterligare tre timmar.

Värken i höger axel blir inte bättre trots att jag masserar och trycker. Nerven sitter fast som en fastfrusen anka i ett isblock!! Försöker vila så mycket det bara går men det är svårt att få saker gjorda utan att använda höger arm...
Hoppas jag får tid hos min nya läkare snart!!

Curlinglaget slog Tyskland!! Just nu leder svenskarna med 1-0 i hockeyn mot Tyskland och spelar hyfsat bra! Jag spelar Travian för fulla muggar samtidigt som jag fixar de sista efterhängande uppdateringarna med Pappa-Barn. Har idag fått en co-spelare från Norge att spela ihop med!! :)

Nästa vecka kan jag börja på att gå igenom närmare 200 filer som ska läggas upp på hemsidan!! Dessutom ska jag försöka ge mig in på att analysera två utredningar från socialen!! Har ingen tidspress vilket känns skönt eftersom jag då kan jobba i mitt eget tempo. Kom just p att jag har en bråååådisgrej att göra!! Avslutar bloggandet och ger mig in på att skicka ut agendan för morgondagens styrelsemöte. Attans mej att jag "glömmit" detta!!
Over and out
Puss & Kram

Hibiskus

Long time no seeeee....

Jisses vad det var länge sedan jag var här och knåpade ord. Ja, jag vet att vissa tjatat om uppdateringar men tiden/orken/lusten har fan inte funnits och jag har inte brytt mig om att leta efter den heller.

Ska dock erkännas att det förbaskade spelandet på Facebook upptagit ALLDELES för mycket tid av mitt liv. Nu ska det dock bli ändring på den fronten. Många är dom som skäller på mig för att jag inte tar tag i de saker jag egentligen behöver. Tror jag flydde in i spelvärlden för att slippa alla viktiga "måsten". Nu har jag varit TVUNGEN att ta tag i en hel del...även saker utöver "måstena" har blivit tvungna att göras utan att jag beräknat att behöva göra dom.

Efter att jag fick avlsag på förlängd sjukersättning fick jag mitt uppsägningsbesked från Ikea. JIPPI vad saker kändes bra...NOT!! Nya läkarutredningar som ännu inte är färdiga...ekonomin är åt helvete eftersom a-kassa är något jag inte haft råd att vara med i när jag haft sjukersättning. Anmälde mig på AF men de vet inte riktigt vad de ska göra med mig. Jag kan uppenbarligen inte stå som arbetssökande när jag är sjukskriven. Eftersom jag är "nollad" på FK får jag ingen ersättning när jag är sjukskriven men måste vara anmäld som arbetssökande för att få bistånd från socialen. Jag får inte saker och ting att hänga ihop (ingen annan heller för den delen) :o

Fick hyra ett hus i september där jag under två månader haft ett helvetes strul med att få värmen att fungera. Under januarikylan har jag inte kunnat befinna mig i huset tre av fyra veckor. Tur att jag haft alternativ även om det inneburit en himskans massa extrakörning!! :D Apropå det...kom precis på att jag glömt skicka ett viktigt SMS till hyresvärden...*paus*

Smärtläget är kaotiskt! :( Nervsmärtorna i nacken är tillbaka samtidigt som ryggsmärtorna gör att jag knappt kan sitta. Är så jääävla less på smärtor!! Har idag försökt få tag i en ny läkare eftersom jag inte har företagsläkaren kvar. En massa papper måste fyllas i för att jag skulle få ha honom som läkare så det blir mer väntan innan det besöket blir av. Denna läkare har rekommenderats från en annan whiplashskadad (MN) som var bland de första att få igenom en operation i USA. Han har lovat att ge mig alla kontakter han har/hade. Kan säga att jag grät av lycka men vågar ännu inte hoppas på något. Först ska jag få en tid med den läkare där MN började sin resa.

Idag har jag skrivit ihop min överklagan till FK. Ska göra en nya ansökan om sjukersättning och hoppas jag kan få igång någon typ av arbetsträning eller studerande. Just nu HATAR jag Moderaterna och deras övergrepp mot sjuka och funktionshindrade. Önskar jag kunde byta liv med Reinfeldt en dag så han fick känna på lite smärta. Ashole!! Vi är några stycken som blivit försatta i en ohållbar situation och vi har funderat på att stämma staten för brott mot dom mänskliga rättigheterna. Jag hade hellre jobbat 12 timmar om dagen. Jag kallar inte mitt liv för ett liv. Att vara beroende av morfin och inte kunna leva livet som man vill är enbart att existera för min del. Det känns som om allt det roliga är borta... :(

Ringde min psykolog för att boka en ny tid igår...hör och häpna...han var tjänstledig till efter sommaren... :o ehhh...inte konstigt att han inte svarat på alla meddelande jag lämnat i receptionen om att han skulle ringa upp. Konstigt dock att han inte meddelat sina patienter eller hänvisat vidare till någon annan. Ska bli skarp kritik där när jag träffat min nya psykolog!!

Pappa-Barn ledde mig till kärleken men den tänker jag inte berätta om idag... ;) Har alldeles för ont för att sitta kvar här... :(
Over and out
Puss och kram

Stormhatt