Begravningen

Jag känner klumpen i halsen och hela magen krampar. Jag mår illa och det känns som om jag ska kräka. Varför sa jag sådär? Vädret är ju sämre än skit!
Jag är på väg till min sons begravning och hade tidigare sagt att om solen sken på hans begravning så var det ett tecken på att han hade det bra.

Det kändes vemodigt i kroppen när vi närmade oss kyrkan och jag ångrar sååå att jag sagt som jag gjort. Det var blåsigt, råkallt, det småregnade och inte så långt ögat kunde nå fanns det någon skymt av någon sol.

Väl inne i kyrkan reagerar jag över att det är så lite folk, jag reagerar över att folk är ledsna och blir lite ledsen över det, konstigt nog. Jag, eller rättare sagt vi, ville ge dem ett vackert farväl av Emil och de skulle inte vara ledsna.

Jag minns inte mycket av begravningen. Bara att den var vacker och precis så som jag ville - precis så som vi trodde att Emil skulle vilja ha det. Jag tror även Emils pappa var nöjd med slutresultatet, även om vi aldrig pratat om det efteråt.

Emils klasskamrater sjöng tre sånger, varav den ena var "Vem kan segla förutan vind" och en solist med underbar röst sjöng "Det vackraste" och "Jag vill alltid älska" - två sånger som är fastetsade i mitt hjärta och det gör lika ont i mig varje gång jag hör någon av dem. Ibland kan jag lyssna på dem bara för att få tårarna att rinna. Jag måste gråta ut sorgen med jämna mellanrum, fortfarande, trots att det gått över 12 år sedan han dog. Min morfar spelade Amazing Grace på trumpet och kantorns dotter spelade tvärflöjt till ena solosången och kantorn spelade på flygeln.

Saknaden gör fortfarande lika ont och självklart undrar jag hur han hade sett ut idag om han hade levt. Vem hade han varit? Hur hade det gått för Robin om han aldrig mist sin bror? Jag har hundratals sådana frågor som yrar runt i min skalle. Speciellt när jag träffar systersonen som är en kopia av Emil. Genom honom  får jag följa hur Emil troligtvis hade sett ut under sin uppväxt vilket ger mig lite glädje i allt det eländiga. Dock kan det vara jobbigt att träffa honom då han hela tiden påminner om Emil.

Tillbaka till begravningen... Robin sitter inte hos mig under begravningen utan han ville hellre sitta med sjukhusprästen, eftersom "han var så cool och snäll". Jag vet inte hur han upplevde begravningen där han satt. Jag var i min egen lilla värld av tårar, saknad och smärta. Den smärta jag aldrig trodde en människa någonsin skulle kunna uppleva. Det gjorde ont så jag knappt kunde andas. Varje andetag kändes som en kniv i bröstet och tårarna bara forsade ner för mina kinder.

Jag skakade som ett asplöv och jag frös. Jag ville bara därifrån, ville vakna från denna hemska mardröm och ha Emil vid min sida. Jag hade svårt för att ta in att det var min son som verkligen låg där framme i kistan - död. Inte levande...alls... Gud vad jag ville ha honom tillbaka. Spola tillbaka tiden. Jag tror aldrig jag bett så innerligt till Gud någon gång. Han lyssnade inte... Inte för att jag hade någon direkt tro på någon Gud och jag visste att jag aldrig skulle få honom tillbaka. Hur mycket jag än bad....

När vi skulle gå ut ur kyrkan gick mina två bröder och pappans två bröder fram till kistan för att lyfta upp den på sina axlar. De bar ut honom genom kyrkan och jag och pappan gick direkt bakom dem. Bakom oss gick prästen sen tror jag att mina föräldrar kom tillsammans med sjukhusprästen och Robin men jag vet inte. Jag minns inte....

Vi hade bestämt oss för en gravplats på nedre delen av kyrkogården så det var en bit att gå. När vi kom ut ur kyrkan var vädret precis lika grått som när vi gick in i kyrkan. Det gjorde ont i magen och det skar i bröstet. Jag ville bara öppna kistan och få hålla honom i min famn en enda gång till. Få känna hans hud och hans närhet. Jag visste att det inte gick men den brännande längtan ville så innerligt....

När vi gick ned för gången ned mot graven stötte plötsligt pappan mig i sidan och pekade upp mot himlen och vad fick jag skåda?!? En liten rund öppning i himlen där solen tittade fram och jag log det bredaste leende jag någonsin gjort i mitt liv. Jag kände sådan lycka att det inte går att beskriva. Jag hade fått mitt tecken från min lilla solstråle.

De följande stegen ner till graven kändes det som om jag svävade på moln. Väl framme vid graven sjöng vi Tryggare kan ingen vara och sedan sänkte de ner kistan i graven. Det var nog det värsta och bästa med hela begravningen. Värst för att det gjorde så ont att se kistan sakta åka ner mot botten på graven och bästa genom att hela himlen ovanför oss öppnade sig som en stor cirkel och solen sken över allt folk som stod runt graven och det var inte liiite folk. Var kom alla dem ifrån?

Trots mitt stora leende på läpparna slutade tårarna aldrig rinna. Min mamma bröt ihop och trillade ihop i pappas famn. Själv ville jag bara kasta mig rakt ner i graven. Jag ville hämta upp honom. Han skulle inte ligga där.... ensam.... död....

Efter att alla kramat om oss och delgett oss sin sorg stod vi kvar några stycken och pratade innan vi delade på oss. Det var de få som fick se himlen dra ihop sig för att återigen börja regna. Det hela kändes magiskt och känslan i magen var toppen trots att jag precis hade begravt min älskade son.

Jag kommer att lägga upp bilder från begravningen här så fort jag hittat dem.
Kramkalas