Dagens inlägg "Begravningen" skrev jag igår natt och det var nog det jobbigaste inlägg jag skrivit i mitt liv. Det gick knappt att se genom tårarna som bara flödade... Ändå kändes det skönt att äntligen få skriva av sig och få ut alla de känslor som ligger lagrade i min kropp. Det finns en hel del av den varan i denna kropp och jag vet att jag ha mängder att bearbeta när orken räcker till.
Varje session med psykologen känns som om jag sprungit ett maratonlopp och jag är helt slut efteråt. Minnet sviker alldeles för många gånger och det finns gott om minnesluckor i livet. Om det är den inre stressen som håller minnet borta eller om det beror på att jag förtränger dem vet jag inte... Kanske är det rent av så att jag fick en skada i hjärnan vid olyckan iaf.... Jag väntar fortfarande på den röntgen som ska göras av skallen och den lär visa om allt står rätt till där uppe.
Enligt min psykiater har jag kognitiva störningar och min psykolog skulle berätta mer om vad det innebär nästa gång jag träffar henne. Själv har jag inte en susning om vad det betyder. Min kontaktperson tyckte det var bra att de äntligen hittat "felet" och att det kanske innebär att jag kan få hjälp med de problemen. Jag är mest nyfiken på vad det innebär...
I skrivande stund skiner solen från klarblå himmel och jag funderar på att ta mig en liten lur då natten bara gav 2,5 timmes sömn. Tröttheten gnager i kroppen och skallen fungerar sämre än vanligt när jag är så här trött. Jag minns inte längre när jag sov en hel natt senast och ögonen går numera mest i kors. I eftermiddag blir det en tur ut i bokskogen med Iza så hon får springa av sig i vårvärmen. Hoppas pollenallergin klarar bokskogarna utan att täppa igen hela skallen!
På återhörande....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.