Vatten...jag är full av vatten...

Måndag och jag nödgades ringa läkaren då mina fötter blivit nästan dubbelt så stora som normalt. Läkaren kollade en massa prover för att utesluta undernäring så jag få vänta på provresultaten. I väntan på dem skrev han ut vätskedrivande som jag skulle ta i 2 veckor. Sen fick jag återkomma om det inte blev bättre. Han tyckte jag såg blek och trött ut (som om jag inte alltid är blek)! Väl att det inte var något allvarligt även om benen ömmar satan!! 

Irriterande att mina armar och händer domnar så fort jag gör någonting. Gamla smärtor och symtom är tillbaka sedan atlaskotan kom på plats. Smärtorna är ungefär de samma samtidigt som nygamla smärtor gör sig påminda. Jag har nervryckningar som heter duga och jag sover sämre än på länge. Tröttheten ligger väl på maxnivå skulle jag tro. Min vänsterarm värker något ofantligt - det känns som om någon gnager inuti armen... :( Den här kroppen skulle minsann behöva en rejäl genomgång....en gång för alla!!

Min psykolog var sjuk idag varpå jag ringde vårdcentralen angående benen. Vi som har deadline med psykiatrikern nästa måndag...ajajaj... 

Vet ni om att jag älskar nätterna?! Det är så tyst och min skalle får ro av att bara lyssna på datorns lågmälda fläkt och klockans tickande på väggen. Det är lugnare i skallen och jag har lättare för att koncentrera mig och får därmed saker gjorda. Inatt står soc-ansökan på schemat för den vill man absolut inte vara sen med i denna kommun! Då kan man få vänta upp till två veckor extra på sina pengar.

Det spänner fortfarande i mina ben så jag hoppas de vätskedrivande tabletterna verkar snabbt så jag kan känna mej "normal" igen! 

Regnet har öst ner mer eller mindre hela natten vilket borde innebära att den där gula skiten regnar bort nu! Allergin har varit på alerten i år - både ögon och näsa rinner samt klåda i ögonen. Det är bara att hoppas att det värsta lagt sig nu även om det var till att hoppas lite för mycket... ;)

Det blir många avbrott från datorn numera eftersom händerna domnar bort och jag måste ta en paus från allt tills jag fått tillbaka känseln igen... Störande värre! 

Jag måste vara sjuk - för jag har tappat motivation och inspiration för fotograferandet och det känns allt annat än bra :( Kanske är det bara så att lusten lagt sig en aning och den hittar tillbaka igen men numera har jag nästan aldrig kameran med mig ut längre. Jag har ju ett antal bilder som ska redigeras och läggas ut så jag kanske ska lägga fokus där ett tag?!? Hmmm.....

Fundrar på att sälja mopeden igen...eftersom jag uppenbarligen inte kan ha den utanför mitt hem utan att någon försöker stjäla den känns det lite bökigt att använda den. Den står i ett källarförråd och jag vet inte ens om jag får upp den därifrån utan hjälp. Den blir stående där nere istället för att användas och det känns lite onödigt. När de försökte stjäla den sist förstörde de låset på sitsen fast inte helt utan det går fortfarande att öppna den med nyckel. Blir så förbannad när människor inte kan skilja på ditt och mitt. 

Jag spelar Travian igen trots att jag lovat mig själv att aldrig spela det där nedrans spelet fler gånger. Det tog ju sådan tid och jag satt alltid klistrad vid datorn. Nu spelar jag på en sk slöserver vilket innebär att jag inte behöver sitta och vakta kontot på samma sätt men visst är det mer tid vid datorn numera. Både spelet, hemsidan, facebook och bloggen har blivit mer använt än på länge länge.... Ork och lust har inte funnits där helt enkelt!! 

På återhörande...

En natts tankar.

Detta blogginlägg kommer att bli spännande då jag kommer att skriva om allt som poppar upp i min skalle under natten. En salig blandning med andra ord. Jag sitter vanligen och spelar spel på min dator eller telefon om nätterna och emellanåt ploppar det upp saker i skallen som jag många gånger ångrat att jag inte skrivit ner eftersom jag glömmer så lätt... Därför tänkte jag köra en "nattablogg" och testa hur det blir.

Jag har konstaterat att den där 5:2 dieten alla talar om inte passar in på mig. Jag kör istället den sk Reinfeldt 2:5 dieten vilket innebär att du äter två dagar i veckan och resten lever du på smörgåsar och gröt. Inte konstigt att jag är undernärd och har vitaminbrist!! :( (inte konstigt att magen slår bakut så fort den får någonting i sig)

Jag måste sätta mig och skriva ner allt jag skulle behöva handla för att följa konsumentverkets matsedel som jag har på min hemsida. Jag ska sedan kolla upp hur mycket det skulle kosta mig att följa denna. Enligt soc ska bidraget räcka till alla de mål som finns med där men jag får inte ens ihop ekonomin till hälften av vad som står på den menyn! :(

Jag har kommit fram till att jag dricker alldeles för mycket saft och måste lära mig att dricka mer vatten istället!! Vattnet som smakar skunk här i Klippan... *urk*

Jag vet inte hur många gånger i ordningen vi försökt ändra på mina mediciner för att min nattsömn ska bli bättre. Numera tar jag inte dem förrän jag vaknat första omgången av natten. Efter det har jag varit uppe några timmar för att sedan återigen få två timmars sömn. Det gör en gigantisk skillnad att sova 4 istället för 2 timmar per dygn. Jag vet att det är åt helsike för lite men på något sätt tar jag igen det och jag är så van vid lite sömn. Inte för att jag påstår det är till min fördel för det är sällan jag känner mig riktigt vaken och alert :(

Ikväll är det schlager för hela slanten (om jag får låna TV:n vill säga) annars får jag lyssna på låtarna via Spotify senare. Jag har inte hört mer än det svenska bidraget och håller självklart tummarna för Sanna ikväll även om jag inte intresserar mig alltför mycket kring saken. Jag älskar musik och det kommer förmodligen ett par hyfsat bra låtar under kvällen att lyssna på får jag hoppas. Om inget annat ska det finnas en skäggig transa på scen när Österrike gör entré och bara en sån sak gör ju programmet värt att titta på...eller inte!!

Faaan mina muffins jäser över!! Å nu har jag slickat smet igen med bakpulver i så jag smakar skit i hela käften.... En får la skylla sig själv när hon inte kan hålla tassarna borta!! Muffins klara....och hjävligt goda blidde dom!!

Okej...jag skulle hållit käften gällande mina fötter för nu är de fulla av vatten igen och dessutom ännu mer än det varit tidigare. Vaderna spränger och det var riktigt skönt att massera så jag ska lägga mig med Nisse en stund. Nisse är en speciell massageapparat som masserar och det känns precis som om man blir masserad av två tennisbollar som knådar och den är riktigt skön. Varför han fick namnet Nisse minns jag inte men han brukar bli omnämnd emellanåt.

Å regnet det bara öser ner...

Sitter återigen uppe och försöker härda ut mina ryggsmärtor. Jag klantade till medicinerna lite genom att glömma byta morfinplåster i tid varpå värken tillfälligt blivit intensivare. Imorgon lär värken vara på sin vanliga nivå igen - inte för att den är direkt skön den heller...

Dagen har varit lugn och inte alltför mycket har stått på schemat. Jag har fått beställning på en tavla så jag har grubblat lite över hur jag ska göra den. Min väggmålning börjar ta form här hemma. Armarna domnar dock efter några minuters målande och jag kan inte måla mer än 10 min åt gången vilket gör att det tar sin lilla tid. Jag kommer att lägga upp en bild på hur den blev när den väl är klar. Jag är nöjd så här långt iaf... :)

Sitter även och reflekterar och funderar över vad som hänt vårt vackra Sverige och hur många det är som är hatiska mot yttrande- och åsiktsfriheten i det här landet. Det blir ganska mycket hat om man håller på fel fotbollslag, röstar på "fel parti", ser annorlunda ut eller beter sig annorlunda - eller utanför normen...det normala...sån som ingen vill vara egentligen....menar...varför vara normal när man kan vara som mig?!? ;)

Nästa vecka tänkte jag börja sätta mig in i de olika partiprogrammen för att läsa igenom de, för mig, viktigaste frågorna i valdebatten - vård, omsorg, skola, äldrevården, sjuka och våra ungdomar. Tänk om man kunde ta de bästa bitarna från varje parti och låta de regera över respektive område de "tar hem". Då snackar vi demokrati...

Själv försöker jag just nu att inte ge mig in i politiska debatter då jag inte är så insatt i vad respektive parti har för vallöften i år. Det är därför jag kommer ägna en hel del tid åt detta framöver. Jag vet dock vilket parti jag INTE kommer att rösta på!! Nä...Sveinfeldt och Borg kan bli arbetslösa tycker jag!!
De borde leva på existensminimum ett halvår och vara tvungna att jobba trots att de är svårt sjuka...

De borde vara en större del av vardagen och se lite längre än farstukvisten...se människorna, fattigdomen och misären, lyssna på vad de sjuka, svaga och unga har att säga och för bövelen - inför en humanare invandringspolitik och integrering i samhället för dem som kommer hit.

Lyssna på signalerna om alltfler utbrända och dubbelarbetande istället för att införa 6 timmars arbetsdag vilket skulle öka livskvaliteten och samtidigt skapa fler jobb. Ju fler som jobbar desto större blir konsumtionen vilket gör att efterfrågan bli högre och skapar ännu fler jobb. Enkel matematik som Borg borde lära sig och ta efter!!

Auf Wiederhören

Plötsligt så händer det...

Jag raderade över 35.000 mail idag! Det gjorde inte ont alls.... Ska nog kunna radera ytterligare 20.000 bara så där - utan att skämmas. Bara bort med alla projekt och tankar på att det kommer en dag då jag verkligen läser dessa sparade mail. Jag hade mail sparade sedan 2008 över saker jag skulle vilja göra eller tips på roliga aktiviteter för barn. Den som spar han har, sägs det - jag gjorde dock ett klokt val att bara radera ALLA mail som inte har någon betydelse för mig och inkorgen blev hyfsat tom. Vissa mail vill jag ta en närmare titt på innan jag kastar dem eftersom de är från vänner och bekanta.

Apropå någonting helt annat.... Jag har nu så mycket vätska i benen att det känns som om det skvalpar i fötterna när jag går... Högra foten är dubbelt så stor som den vänstra och det går knappt att få ner foten i en sko :S

Måste blötlägga lite tobak idag så jag kan riva den. Det håller inte att köpa cigaretter när man lever på socialbidrag. Min kära granne - numera exgranne -körde tobaken i sin mixer förut men jag har inte samma snits som henne. Jag fick nästan bara pulver när jag försökte mala den i mixern. Kanske lite övning krävs innan jag får till det men tror jag håller mig till kvarnen så länge. Helt klart jobbigare men resultatet brukar bli lite bättre än i mixern.

Våren kom och gick känns det som. Det hela gick väldans snabbt och hela luften är full av det där eländiga gula skiten och hela min hjärna är seg av all pollen. Både näsa och ögon rinner och kliar så fort jag vistas utanför dörren. Det är bara att härda ut till första regnet kommer så det lägger sig en aning.

Tröttare än på länge trots det härliga vädret...

Dagens inlägg "Begravningen" skrev jag igår natt och det var nog det jobbigaste inlägg jag skrivit i mitt liv. Det gick knappt att se genom tårarna som bara flödade... Ändå kändes det skönt att äntligen få skriva av sig och få ut alla de känslor som ligger lagrade i min kropp. Det finns en hel del av den varan i denna kropp och jag vet att jag ha mängder att bearbeta när orken räcker till.

Varje session med psykologen känns som om jag sprungit ett maratonlopp och jag är helt slut efteråt. Minnet sviker alldeles för många gånger och det finns gott om minnesluckor i livet. Om det är den inre stressen som håller minnet borta eller om det beror på att jag förtränger dem vet jag inte... Kanske är det rent av så att jag fick en skada i hjärnan vid olyckan iaf.... Jag väntar fortfarande på den röntgen som ska göras av skallen och den lär visa om allt står rätt till där uppe.

Enligt min psykiater har jag kognitiva störningar och min psykolog skulle berätta mer om vad det innebär nästa gång jag träffar henne. Själv har jag inte en susning om vad det betyder. Min kontaktperson tyckte det var bra att de äntligen hittat "felet" och att det kanske innebär att jag kan få hjälp med de problemen. Jag är mest nyfiken på vad det innebär...

I skrivande stund skiner solen från klarblå himmel och jag funderar på att ta mig en liten lur då natten bara gav 2,5 timmes sömn. Tröttheten gnager i kroppen och skallen fungerar sämre än vanligt när jag är  så här trött. Jag minns inte längre när jag sov en hel natt senast och ögonen går numera mest i kors. I eftermiddag blir det en tur ut i bokskogen med Iza så hon får springa av sig i vårvärmen. Hoppas pollenallergin klarar bokskogarna utan att täppa igen hela skallen!

På återhörande....

Begravningen

Jag känner klumpen i halsen och hela magen krampar. Jag mår illa och det känns som om jag ska kräka. Varför sa jag sådär? Vädret är ju sämre än skit!
Jag är på väg till min sons begravning och hade tidigare sagt att om solen sken på hans begravning så var det ett tecken på att han hade det bra.

Det kändes vemodigt i kroppen när vi närmade oss kyrkan och jag ångrar sååå att jag sagt som jag gjort. Det var blåsigt, råkallt, det småregnade och inte så långt ögat kunde nå fanns det någon skymt av någon sol.

Väl inne i kyrkan reagerar jag över att det är så lite folk, jag reagerar över att folk är ledsna och blir lite ledsen över det, konstigt nog. Jag, eller rättare sagt vi, ville ge dem ett vackert farväl av Emil och de skulle inte vara ledsna.

Jag minns inte mycket av begravningen. Bara att den var vacker och precis så som jag ville - precis så som vi trodde att Emil skulle vilja ha det. Jag tror även Emils pappa var nöjd med slutresultatet, även om vi aldrig pratat om det efteråt.

Emils klasskamrater sjöng tre sånger, varav den ena var "Vem kan segla förutan vind" och en solist med underbar röst sjöng "Det vackraste" och "Jag vill alltid älska" - två sånger som är fastetsade i mitt hjärta och det gör lika ont i mig varje gång jag hör någon av dem. Ibland kan jag lyssna på dem bara för att få tårarna att rinna. Jag måste gråta ut sorgen med jämna mellanrum, fortfarande, trots att det gått över 12 år sedan han dog. Min morfar spelade Amazing Grace på trumpet och kantorns dotter spelade tvärflöjt till ena solosången och kantorn spelade på flygeln.

Saknaden gör fortfarande lika ont och självklart undrar jag hur han hade sett ut idag om han hade levt. Vem hade han varit? Hur hade det gått för Robin om han aldrig mist sin bror? Jag har hundratals sådana frågor som yrar runt i min skalle. Speciellt när jag träffar systersonen som är en kopia av Emil. Genom honom  får jag följa hur Emil troligtvis hade sett ut under sin uppväxt vilket ger mig lite glädje i allt det eländiga. Dock kan det vara jobbigt att träffa honom då han hela tiden påminner om Emil.

Tillbaka till begravningen... Robin sitter inte hos mig under begravningen utan han ville hellre sitta med sjukhusprästen, eftersom "han var så cool och snäll". Jag vet inte hur han upplevde begravningen där han satt. Jag var i min egen lilla värld av tårar, saknad och smärta. Den smärta jag aldrig trodde en människa någonsin skulle kunna uppleva. Det gjorde ont så jag knappt kunde andas. Varje andetag kändes som en kniv i bröstet och tårarna bara forsade ner för mina kinder.

Jag skakade som ett asplöv och jag frös. Jag ville bara därifrån, ville vakna från denna hemska mardröm och ha Emil vid min sida. Jag hade svårt för att ta in att det var min son som verkligen låg där framme i kistan - död. Inte levande...alls... Gud vad jag ville ha honom tillbaka. Spola tillbaka tiden. Jag tror aldrig jag bett så innerligt till Gud någon gång. Han lyssnade inte... Inte för att jag hade någon direkt tro på någon Gud och jag visste att jag aldrig skulle få honom tillbaka. Hur mycket jag än bad....

När vi skulle gå ut ur kyrkan gick mina två bröder och pappans två bröder fram till kistan för att lyfta upp den på sina axlar. De bar ut honom genom kyrkan och jag och pappan gick direkt bakom dem. Bakom oss gick prästen sen tror jag att mina föräldrar kom tillsammans med sjukhusprästen och Robin men jag vet inte. Jag minns inte....

Vi hade bestämt oss för en gravplats på nedre delen av kyrkogården så det var en bit att gå. När vi kom ut ur kyrkan var vädret precis lika grått som när vi gick in i kyrkan. Det gjorde ont i magen och det skar i bröstet. Jag ville bara öppna kistan och få hålla honom i min famn en enda gång till. Få känna hans hud och hans närhet. Jag visste att det inte gick men den brännande längtan ville så innerligt....

När vi gick ned för gången ned mot graven stötte plötsligt pappan mig i sidan och pekade upp mot himlen och vad fick jag skåda?!? En liten rund öppning i himlen där solen tittade fram och jag log det bredaste leende jag någonsin gjort i mitt liv. Jag kände sådan lycka att det inte går att beskriva. Jag hade fått mitt tecken från min lilla solstråle.

De följande stegen ner till graven kändes det som om jag svävade på moln. Väl framme vid graven sjöng vi Tryggare kan ingen vara och sedan sänkte de ner kistan i graven. Det var nog det värsta och bästa med hela begravningen. Värst för att det gjorde så ont att se kistan sakta åka ner mot botten på graven och bästa genom att hela himlen ovanför oss öppnade sig som en stor cirkel och solen sken över allt folk som stod runt graven och det var inte liiite folk. Var kom alla dem ifrån?

Trots mitt stora leende på läpparna slutade tårarna aldrig rinna. Min mamma bröt ihop och trillade ihop i pappas famn. Själv ville jag bara kasta mig rakt ner i graven. Jag ville hämta upp honom. Han skulle inte ligga där.... ensam.... död....

Efter att alla kramat om oss och delgett oss sin sorg stod vi kvar några stycken och pratade innan vi delade på oss. Det var de få som fick se himlen dra ihop sig för att återigen börja regna. Det hela kändes magiskt och känslan i magen var toppen trots att jag precis hade begravt min älskade son.

Jag kommer att lägga upp bilder från begravningen här så fort jag hittat dem.
Kramkalas

Hur försäkrad är man egentligen?

Jag har i över 12 år hållit på att strida mot mitt försäkringsbolag, Länsförsäkringar, utan att det har hänt någonting mer än att de delbetalt ersättningen för lyte och men samt förlorad arbetsinkomst för 11 månader.
Enligt deras promemoria började jag arbeta för 5 år sedan vilket var mer än jag själv visste om. Jag har gråtit så många tårar över deras utlåtanden och känner mig som en usling för att jag vill ha rätt gentemot försäkringsbolaget. Jag vet vänner till mig som kämpat över 20 år så jag vet att det kan ta lång tid.

Jag har påtalat att det saknas uppgifter, journaler och intyg som de ombetts inhämta men utan resultat. De finns inte med i promemorian.
Nu hoppas jag att min advokat kontaktar mig inom kort för att gå igenom den och rätta till alla felaktigheter.

Så fort ärendet är avslutat kommer jag att lämna det jävla försäkringsbolaget för gott. Efter 7 olika handläggare och hundra olika utredningar (känns det som) har jag fortfarande inte fått dem att fatta att mina smärtor inte fanns före olyckan. Problemet är väl att jag redan vid olyckstillfället var sjukskriven för utmattningsdepression efter att ha gått käpprätt in i väggen. De vill härleda smärtorna till att jag hade spända muskler i nacke och rygg redan före olyckan - vilket 90% av Sveriges befolkning har. De går att massera bort men det gör inte min värk.

Jag är så trött på hela den här skiten, trött på "livet" eller existensen som jag kallar det för något liv är det då rakt inte. Trött på att inte kunna sova, trött på att försvara mig och mina smärtor, trött på värken, trött på att förklara och berätta om och om igen för alla inom vården eftersom de verkar byta jobb som en annan byter tröja. Hur ska en läkare/psykiater kunna få någon inblick i all skit när jag inte får behålla dem mer än några månader innan det är dags att dra samma historia igen för nån ny läkare/psykiater. Min senaste psykiater tilldelades mig eftersom han skulle bli långvarig - så fan heller - han fick inte något fortsatt kontrakt och efter 2 månader med honom ska jag nu få ytterligare en ny psykiater. Den femte i ordningen. Tack och lov får  jag behålla min psykolog ett tag till iaf.

Min läkare slutade hastigt och lustigt och även där fick jag en ny läkare som jag var tvungen att dra nästan alltihopa för. Han tillhör inventarierna på stället säger de och han ska vara kvar. Det är bara att hoppas att det är så....

Min nya sjukgymnast är toppen men hon fattar inte vad vården har hållit på med i alla dessa år utan att komma fram till någonting vettigt. Jag är nu uppe i 21 olika diagnoser från 14 olika läkare/psykiater och då saknas ännu några, som bara nämnts men inte skrivits in som diagnos än - fibromyalgi, generaliserat ångestsyndrom (GÅS) och överrörlighet (EDS). Min psykiater har äntligen bekräftat psykossjukdom och nu vill de bara fastställa vilken för att jag ska få rätt hjälp.

I helgen hade jag tänkt åka till Osby för att gå på outlet men lusten föll med promemorian och jag stannar hemma och njuter av helgens vackra väder som lovats. Tar hellre en tur med Iza i skogen och försöker skingra alla tankar och känslor som poppat upp. Är inte vidare sugen på att höra släktens expertutlåtande som om de vet vad som fattas mig. Vad jag än sagt till dem så har de slagit ifrån sig det precis som om de är några jävla läkare. Nä, kanske är det så att läkarna hittar på och släkten vet bäst *suck*.

Funderar på att bara skita i alltihop och låta dem skicka iväg papperna till Trafikskadenämnden och bara få det här ur världen men det är svårt när jag vet hur illa de skött hela ärendet. Min advokat är inte glad på dem och hon har goda förhoppningar om att Trafikskadenämnden kommer att döma till min fördel men jag vågar inte hoppas någonting...